Avslutning och resumé.

Så här slutar alltså den sjunde boken om familjen Frånlandsvind, SpåRätt och ”Kampen mellan Neoluddister och Neoidealister”. Eller som hela titeln kommit att lyda:

”Resan in i den Framtid som Flytt.

Enköping blev med tiden en del av det som förr utvecklats från den Kungliga Hufvudstaden Stockholm, med det nya namnet på megastaden, med över tio miljoner invånare, Mälardalen, eller, mer anglofierat: The Mälar Walley. Den nya staden, uppbyggt enligt samma mönster som Los Angeles, Mexiko City, Hong Kong, Moskva, Istanbul och Kinshasa, utgick från små enkla hus som var lätta att flytta, ändra och förnya.

Det som svenskarna generellt haft svårast med, var att överge och glömma bort sin landsbygd, hembygd, bygemenskap och, mitt ibland allt detta, deras rädsla och skräck för det nya, främmande och okända.

Enligt den gamla teorin om att det alltid finns två grupper som står i motsats till varandra, men på så vis också, båda, för utvecklingen framåt, valde neoidealisterna, med spjutspetsen i SpåRätt Star City of Stockholm och SpåRätt Star City of Scandinavia (den gamla gränsöverskridande staden mellan Köpenhamn, Malmö och Kristiania, eller det dåvarande Oslo) som också kommit att kallas för:

New Christiania.

När de gamla, i alla tider, från Homo erectus och Homo Neandertalis och fram till och med Homo sapiens sapiens, försökt att ”föra stafettpinnen vidare” i det Stora Maratonloppet som kallas för: ”Livet”, hade de mänskliga varelserna ”förr” haft en genuin förståelse för uppgiften, både bland de äldre och de yngsta. Hur skulle de yngre klara sig utan att få ta del av de äldres minnen, erfarenheter och åsikter?

Därför skapade Homeros och liknande verkliga eller fiktiva diktare och berättare, sådana ”sånger” som kunde föra de allra mest svårtolkade, djupt omedvetna, minnen, upplevelser och erfarenheter, vidare till kommande generationer och släkten.

Så hade det alltid varit och, menade neoluddister som Kurt Titahn och Melanie Titahn; att återuppväcka intresset för hur det varit ”förr” och det förflutna.

SpåRätts anonyma och distanserade representanter, sade egentligen inte emot neoluddisternas underliggande budskap om att:

” – Se upp. Du är en dödlig!”

Virtualisterna var måna om att bevaka och bevara allt möjligt och omöjligt i deras fiktiva, virtuella världar av hallucinationer, visioner och förstärkt eller oförstärkt virtuell verklighet. Ingen hävdade på allvar att de hade tagit miste, men att de lade ner alldeles för mycket tid på att tillverka sådant som aldrig skulle komma till nytta eller användning.

Futurologerna blev en slags framtidens religiösa sekt, med Maskinen som Gud, gudom, mystisk och avlägsen. De hade varken någon avsikt till att överge sin moderplanet Tellus, eller förena sig med virtualisterna eller neoluddisterna. De var nöjda och lyckliga hedonister som såg till att ha det lätt och bekvämt, så lite att göra som möjligt, medan deras kroppar, förföll ner i förtvining eller förfettning.

Svartråttorna och deras ideologiska systerorganisationer fortsatte med sin revolt och kontrarevolution mot neoidealisternas utflyttning ut i rymden, virtualisternas drömmaskiner och futurologernas gigantiska maskinparker, genom deras Första, Andra, Tredje och till och med Fjärde maskinåldern.

Transhumanismen, som den enda fortfarande aktiva och engagerade ideologiska rörelsen, fastnade ändå i utopier som Singulariteten, Genetikens senaste visioner och drömmen om Evigt Liv.

Nu kom det an på andryberna, som Fabian Frånlandsvind, med sin nya pseodonym; ”Michel ”Mich” Cerné”, att hålla fanan högt och föra den frånlandsvindska Ådran vidare in i 2100-talets okända världar. SLUT.

Annonser