Sverige blir sig aldrig mera likt.

Mich Cerné hade inte samma känslomässiga bindningar till planeten Tellus. Tellus var för honom hans älskade Zanna Topp och för henne var han beredd att offra allt, till och med sin egen andhrybiska frihet. På så vis förverkligade han, omedvetet, Rudolf Frånlandsvinds dröm om att vara något eller någon, trogen.

Mich drömde om ett eget, självständigt liv tillsammans med Zanna. Nu när Zanna bevisligen bar på deras allra första andhrybbarn. Ellekarna hade redan varit förutseende nog till att sända och montera in den obligatoriska drömbubblan in i barnets djupaste omedvetna. Gränsen mellan det självklara och glömskan.

Det fanns en teori om att ett barn, eller en människa, kunde återskapa alla slags minnen, från barnets förflutna. Inte bara ner till födelseögonblicket, utan till och med ända tillbaka till när den allra första stamcellen bildades. Hur skulle detta kunna vara möjligt, när det lilla barnet varken lärt sig begrepp eller ord; varken lärt sig att sätta ord på upplevelser och sammanhang?

Att växa mentalt var för Mich att övergå från ett stadium av upplevelse och sammanhang, till ett större och mer omfattande. Bort från Helvetet, som var den konkreta men ibland så absurda och smärtfyllda upplevelsen. Till Himmelriket, ovanför och med avstånd från Helvetet, med ordning, struktur, balans, harmoni, förklaringar, förståelse, medvetenhet och begränsad erfarenhet. Allt detta som vid begynnelsen gett upphov till skräck, hisnande förvåningar och fasansfull förtjusning, till att så småningom och med tiden bli till en ny, men berikande vardag.

Det var strävan i all dess enklaste form och innehåll.

Strävan innebar en hel del av förståelse, mognad, acceptans, orienteringsförmåga och överblick. Tills att allt fallit in i de gamla vardagsspåren och det mesta på nytt föreföll vara trivialt och oansenligt.

När familjen Frånlandsvind, med anhöriga och vänner, flyttat ut till Breda Hjärnbruk, paret von Drevas Herrgård med vattenkvarnen och stångjärnshammaren, var Enköping med omnejd ännu så länge en avfolkningsbygd. Bredvid dem höll bonden Gustaf Blom på med att avsluta det som han och många andra svenskar från förr, kommit att kalla för att: ”ha gjort sitt”. De som bidragit till Samhällets utveckling, genom att dra sitt strå till stacken.

Annonser