Det kunde påminna om fatalism, ödestro, eller defaitism, när allt tycktes förutbestämt och utan möjligheter för ”vanligt folk” att påverka. Då var det dags att dra på skygglapparna, för att undvika att se och förstå, men också dras in och påverkas.

Upplysningstidens heroiska gestalter, inte alltid så omtyckta att de kunde motta Nobelpriset i SpåRätt Star City of Stockholm, eller senare i The New Christiania, övergick i en ny föreställningsvärld, till Scientismen. I den världen var vetenskapens motsvarighet ”Gud”; allsmäktig och allvetande.

Då hade man redan övergivit det minsta gemensamma axiomet om att vi människor inte kunde veta, ana eller förstå Allt.

Under mänsklighetens historia hade filosofer, forskare och dåtidens vetenskapsmänniskor försökt att slå fast något som vi människor faktiskt kunde veta och känna till, till etthundra procent. Det ledde fram till René Descartes: ”Cogito Ergo Sum”; jag tänker, alltså finns jag, eller jag tvivlar, alltså existerar jag.

Detta var en drift eller en bedrift, vad Mich än kunde förstå och tolka; som varken Bushfolket i Sydafrika eller Aboriginerna i Australien ägnade särskilt mycket tid åt. Kanske mer hinduister, buddhister och zenbuddhister, hade en inre strävan efter att begripa och omfatta. I sådana religiösa sammanhang kunde man vara sysselsatt med att meditera, tänka, lära sig mer och förstå; vad som var på riktigt, sant och verkligt. Varför använda sin dyrbara livstid på jorden åt att försöka bli av med sådant som inte fanns, på riktigt?

Scientister, virtualister, kreationister, de som kunde uppleva ”Gud” som Herren över genetisk design, delade en uppfattning som varken godkändes av SpåRätt, maskingänget eller de mer seriösa bland neoidealisterna.

Annonser