Liknelsen om de tvättande kineserna.

Så länge som alla kineserna kunde hålla olika priser, rationalisera och effektivisera, gick det bra och bättre för alla och envar. De importerade arbete, investerade i arbetskraft och exporterade tvättad, ren, vikt, manglad, pressad och struken tvätt. Kunderna blev nöjda. De fick rena kläder och var villiga till att betala de förhållande låga priserna, för att ha rena, nystrukna kläder och vikta och manglade sängkläder.

Tills alla kurvorna gick samman till ett vågrätt streck, som i andra sammanhang kan liknas vid ”Döden” eller ”Status Quo”. De mest kreativa och effektiva av kinesiska tvätteriernas affärsmänniskor, kunde inte längre sänka priserna. De som tvättade billigas, ville ha mer i betalt. Ungefär då uppstod uttrycket om: ”Kineser som tvättar åt varandra”. När inga kunder längre kunde värvas och tvätten varken kunde utföras snabbare eller effektivare.

Kineserna kunde vara aldrig så erfarna, effektiva, businessminded, många och etablerade, de konkurrerades ändå ut av maskinerna, i de stora tvätterifabrikerna. En och annan av dem lyckades hålla sig kvar, som kvarterstvätteri och med specialiteten ”Kemtvätt”. Någon annan satsade på matlagning i samma stordrift, i ”Kentucky Fried Chicken”, men de flesta kom att skapa kinesrestauranger, med västerländska varianter av kineskrubb.

Arbetarrörelsen stagnerade av liknande orsaker. Vilka ville vara arbetare, när maskinerna gjorde jobben?

Framstegsfilosofier, messianska rörelser och nyandliga nätverk saluförde samma framgång och framtidsvisioner, av ett oundvikligt, ödesmättat steg in i Framtiden, för att där möta Herren Gud, Den Kommunistiska Revolutionen, Kapitalismens Fall eller andra varianter av folkliga ideologier som skulle föra stora delar, inte hela, mänskligheten in i ”Evig Lycka och Lycksalighet”.

Hur det skulle gå till, rent praktiskt, i vardagslivet, var det få som bekymrade sig över. Som tur var! För alla varianter och variationer av ”Ledare” skulle aldrig, ”med kniven mot strupen”, kunnat besvara frågan.

De allra flesta var nöjda med att veta att åtminstone de skulle klara livhanken, när andra gått under.

Annonser