I Dawkins version av Ateismen var ”Gud” densamme som den judisk-kristne-muslimske ”Gud” som också hade olika namn som Jahve, Jehova, Herren Gud och Allah. Inom Upplysningens kretsar hade det funnits flera vetenskapsmänniskor och forskare som tagit avstånd från den gudsbilden och versionen, eftersom de ansett att det var en skapelse av Kyrkan, den Katolska Kyrkan, Lutheranska, Protestantiska, Mosaiska eller versioner av Muslimska rörelser, nätverk och församlingar.

Inom den kristna kyrkan, under tiden mellan Medeltiden och Barocken, uppstod det stridigheter om Treenigheten. Det fanns flera forskare och vetenskapsmänniskor som ansåg att Treenigheten, med Gud Fader, Sonen Jesus Kristus och Den Helige Ande, var en uppfinning från Kyrkan och Påven i Rom. Det som med tiden skulle bli till den Romersk-Katolska Kyrkan, Vatikanstaten, Vatikanen, Sankt Peterskyrkan och Påven. Det som man på den tiden hoppades skulle bli till en ”Gudsstaten”.

Med denna nya indelning av världen och världens makthavare, ökade stridigheter mellan Påven i Rom, för att snart dela in Kyrkan i ett Östrom, Byzans, och ett Västrom, med Italiens huvudstad Rom i Italien. Mich förstod att alla sådana gränser, begränsningar och avgränsningar var mer politiska, än geografiska.

Människorna, antropocentrikerna, försökte gång efter annan att etablera sig som Guds närmaste ställföreträdare på planeten Tellus. Ingenstans stod det angivet vem eller vilka som Gud ansett ha denna enväldiga mäktighet och makt. Därför antog man att den Starkaste också därmed hade Gud på sin sida. Vilket var lite egenmäktigt, när Jesus Kristus så ofta poängterat att han stod på de Svagas och på Barnens sida, i världen.

Annonser