Konsten att slå ihjäl Tiden.

Tiden var relationen i Rummet. Med spegelneuronerna i hjärnans medvetande om kontraster, minskade avståndet mellan ett Jag och ett Du. Spegeln möjliggjorde för de levande varelserna att det fanns andra som dem, men att de själva också på något sätt var skilda från alla de andra.

Adrian Frånlandsvind, adoptivsonen till Sophie och hennes unge älskare och livspartner Stellan Titahn, var nu en gammal man, om inte livstrött, så närd och tärd av de stridigheter som ofta förekommer inom en större makroverksamhet. Intrigerna hade haglat som spön i backen, medan Adrian stått trotsigt likt en gammal fiskare från Hemingways eller Moby Dicks storstilade och romantiska dagar.

Adrian var alltför mycket av en kejsare och imperiebyggare inom SpåRätt Eurasia, för att inte gå i spåren efter de gamla romerska kejsarna, familjerna och intrigerna. Han var nog mer av en Cicero, än av en Caligula, men tvekade aldrig om att ta i med hårdhanskarna, när det gällt om hans fortsatta maktställning. Kort sagt; han var och förblev en ”maktmänniska”.

Det sades inom de hermetiska vetenskaperna om att: ”Så där uppe. Så där nere”. Det kunde låta kryptiskt och märkligt, men det var inte märkvärdigare än att den som satt i toppen påverkade och påverkades av de som befann sig allra längst ner i botten, av hela företagsstrukturen, från källare och fängelsehålor, upp till palatsets tinnar och torn.

Trots sin maktställning, var Adrian Frånlandsvind en Frånlandsvind, med intryck, upplevelser och minnen, från familjens allra främsta dagar i Solens ljus, behag och materiella rikedomar.

Adrian var, till själ och hjärta, en administratör. Därför var Upplysningen och Vetenskapen för honom också en administrativ syssla, med många axiom och några få experiment.

Annonser