Den västerländska civilisationen, med antropocentrismens mistlurar, megafoner och språkrör i centrum, hade gång på gång förklarat att det senaste nederlaget bara var ett undantag och ett misstag. Nästa gång, förklarade man, slog på den stora trumman, virvlade på cymbalerna och blåste fanfarer i trumpeter och horn; skulle man en gång för alla göra rätt!

Problemet fanns aldrig någon annanstans än i deras eget förhållande till det Stora Självklara och den Stora Glömskan. De, om några, borde ha vänt sig om och sett tillbaka till vad som gick och kunde ha gått fel, den förra, allra senaste gången och alla gångerna innan dess.

De förutsatte att de hade Gud på sin sida, var odödliga, osårbara och utan anmärkningar. Just detta gjorde dem dödliga, sårbara och anmärkningsvärda. De var dåliga på att möta eftertankens kranka blekhet och se sig själva i spegeln i den bleka dödens minuten. När klockan var slagen stod de där igen med segervittringen frustandes i näsborrarna, med tänderna bitandes i sköldarna och fiendens, neoidealisternas, blod nedsmorda på svärd och bajonetter.

Så förlorade de igen, igen och åter igen.

Mich läste och läste i Rangners böcker. Mycket av det var staplat på varandra, adderat och omständligt skrivet. Det var alltför diffust, i sin barocka svulstighet. Ändå, kanske en gång på tusentals sidor, fanns tillstymmelsen av en poäng; vad ville Människan och mänskligheten, egentligen? Roa sig själva och varandra? Förlusta sig, tills att det ruttnande köttet föll av senor och ben?

I Neoluddismen fanns ingen återvändsgränd. Det var ett ständigt vandrande, dag ut och dag in, likt den åsna som gick varv efter varv kring brunnen, för att med sina musklers kraft pumpa upp vatten för att bevattna det som skulle bli till människornas levebröd under den kalla och hårda årstiden.

Neoidealisterna ville istället bli till: ”Mer Människa!”

I varje teori om Människans förträfflighet och utopierna om det godaste av samhällen i hela världen, i alla världar; i den bästa av världar, fastnade många i: ”Frihetens Paradox”.

Frihetens paradox gick ut på att; om alla människor sköter sig, handlar gott och tänker rätt, så behövs inga domstolar, rättsväsende, poliser, lagar eller bestämmelser. Inga fängelser, inga bestraffningar, ingen tortyr och inga bödlar eller giljotiner:

”Om alla sin syssla sköter

Går det oss väl

Envad vi möter.”

Men de levande varelserna fungerade inte så. Utopia skulle snart gå i stå. Inga fel och inga brister och vad människorna än gör, sina liv de mister.

Funderade Mich för sig själv.

När han börjat sitt forskande i sitt ytterst begränsade arkiv, i bostaden på Långholmsgatan 11, fanns där i stort sett bara Victor Rangners tio böcker om:

”På Spaning efter den Framtid som Flytt”.

Mich hade som tur var hjälp av Zanna. Hon var den exemplariska arkivarien, medan Mich sorterade efter upplevelser och möjliga effekter eller konsekvenser.

Han återkom till frågan:

”Vad är skillnaden på en effekt och en konsekvens?”

En orsak har en eller flera verkan eller verkningar. En orsak kunde mycket väl ha både en effekt och en konsekvens.

Varje möte, varje verkligt möte, mellan två levande varelser, ägde rum i tiden och ledde till en eller flera verkan, effekter och konsekvenser, för dem båda.

Men vad hände om den ena varelsen var en maskin?

Var en människas möte med en maskin detsamma som en människas första upptäckt av ett konstverk? Var den levande varelsens första anblick av en maskin detsamma som ett fördröjt möte mellan skaparen, Gud, konstnären och människan? 

Annonser