Bok 1. Samtliga Nya Versioner av de tio kortromanerna om Familjen Frånlandsvinds Öden och Äventyr. År 2000 – 2015.

  1. Diamantkattens Hemlighet.                       3
  2. Guldgrisen vid Regnbågens Slut.                  46
  3. Turid anar ugglor i mossen.                      90
  4. Kristins bästa vän.                             136
  5. Familjen Frånlandsvinds Hjärnbruk.               181
  6. Earthstar och Damlaget på Breda Hjärnbruk.       229
  7. Familjen Frånlandsvinds Hjärnbruk hotat!         277
  8. Känner du Gustaf från Dreva Bruk?                325
  9. Kristin och Tor på kärleksresa i Paris.          373
  10. Evert möter Katastrofen.                     420

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  1. Diamantkattens Hemlighet.

Del 1.

  • Har vi fått med alltsammans? Ingen som har glömt nåt? Frågade Rudolf med glädje i rösten, trots den tidiga morgontröttheten.

Han vred om tändnyckeln och motorn i deras Volkswagen Passat Kombi hummade med en nästan vällustig ton. Uppe i ett träd vid kanten av Vanadisvägen någonstans sjöng en koltrast sin morgonserenad.

De åkte på Sveavägen, förbi Wenner-Grens Center, genom rondellen vid Roslagstull, utsikten över Brunnsviken och Stockholms Universitet vid Frescati. Vidare bort på Norrtäljevägen, ut mot en veckas frihet i den svenska sommaren.

Pappa Rudolf satt bakom ratten. Mamma Kristin satt på passagerarplatsen med en bilkarta i bokformat. Sonen Johan satt i baksätet med GPS:en i handen, tillsammans med lillasyster Turid. Bredvid Turid stod Tummen med nosen ut genom det öppna fönstret, spanandes och frustandes. Tummen var en korsning av jack russel och dansk-svensk gårdshund.

Familjen Frånlandsvind hade valt en ny, annorlunda och främmande plats för årets semester. De hade hyrt en liten stuga vid den strand på den ö, som Rudolf Frånlandsvind antog vara deras släkts källa och ursprung.

Att komma ut till ön var inte det lättaste. Familjen var en inrotad storstadsfamilj, utan någon nutida förankring i Roslagens skärgård och den ö som pappa Rudolf ansåg vara deras Edens Lustgård. De åkte slingriga vägar genom det svenska sommarlandskapet fram till en bilfärja, med den över till en större ö, för att sedan invänta den båttaxi som Rudolf i förväg beställt åt dem.

Av Egon, som körde båttaxin, fick de veta att det redan fanns en semestrande familj på Tallholmen. Egon gav dem också nyckeln till stugan Knuttorp där de skulle bo.

Framme vid Tallholmens brygga lastade de av sitt bagage och, med en enkelt ritad skiss, kunde de följa Egons instruktioner om hur de skulle hitta till Knuttorp.

  • Förr i tiden, förklarade Egon, var det mycket betydelsefullt att man byggde sitt hus där det sommartid var skyddat mot den heta solen, och höstens och vinterns kalla vindar från Östersjön.

I huset installerade de sig i var sitt rum. Rudolf och Kristin fick ett gemensamt sovrum, Johan ett eget rum och lilla Turid ett rum nära vardagsrummet. Hunden Tummen fann sin plats i ett hörn i vardagsrummet där det stod en klädkorg. Den såg alls inte antik ut, men gammal och sliten, tyckte Rudolf. Den kunde nog Tummen använda till sin sovplats.

När familjen installerat sig var klockan var inte mer än elva på förmiddagen. Johan och Turid sprang genast ut för att se sig omkring. Rudolf och Kristin föredrog att ställa ut två fåtöljer av plast på verandan, för att sträcka ut benen och vila. Invid husets köksingång fanns en liten berghäll, där det växte gräslök. – Bra, sa Rudolf, den kan vi ha till matjessillen!

Han passade genast på att plocka ett knippe till lunchen som han ställde i ett glas med vatten i köket.

Lokalborna kallade ön för Tallholmen. På kartan hette den Yttersta havsbandsskär. Någonstans längre ut fanns Arholma, Åland och ännu längre bort, Finlands skärgård.

Ön hade i perioder varit bebodd av flera familjer, för att sedan överges och lämna plats åt kvigor på sommarbete. Det fanns visst några andra hus på den sydvästra delen av ön. Antagligen stod de också tomma, i väntan på någon semestrande familj från fastlandet.

Mamma Kristin var en handfast, praktisk och lättlärd kvinna, som ansåg att man inte skulle komplicera saker i onödan.

Rudolf syn på livet gick ut på om att vara någon eller något trogen, men han var inte riktigt klar över vad eller vilket eller varför han skulle vara detta något troget. Eftersom man i hans familj, när han växte upp, förklarat att deras förfäder kom från Tallholmen, trodde han att han där skulle finna svaret om vad han skulle hålla troget. Vid sidan av Kristin, förstås. Rudolfs tanke var att just att vara något trogen var all konsts andliga ursprung.

Sonen Johan var mest intresserad av dataspel. Han var duktig i skolan, där han just avslutat sitt sjätte skolår. Nu skulle han använda sommaren till att lära sig och studera de dataspel som var mest trendiga och låg i tiden, bland andra dataspelsnördar. Hans dröm var, att likt Markus Persson, som skapat dataspelet Minecraft, presentera något helt nytt och eget.

Dottern Turid var, enligt sina föräldrar en tystlåten självständig liten flicka, som mest lekte för sig själv.

Hennes stora passion var upptäcktsresanden, som Charles Darwin och Doktor Livingstone. Om dem kunde hon allt som fanns att veta. Hennes stora favorit, som hon hade som idol framför alla andra, var Ferdinand Magellan. Han som levde i Portugal, i början på 1500-talet. Som var den förste att segla jorden runt. Hans bidrag var också att ge namn till Magellans sund, i Stilla Oceanen.

Turid drömde själv om att bli upptäcktsresande en dag, men visste inte riktigt vad som fanns kvar att upptäcka? I denna värld av mikroskop, radioteleskop, kol-14, genetik, nanoteknik, datorer, flygplan, drönare, ubåtar, satelliter och alla visionära science fiction-filmer och fantasy-berättelser.

Detta kunde hon grunna på; vad kunde hon bidra med till Upptäckandets bibliotek och arkiv? Det måste ju fortfarande finnas sådant som var oupptäckt och ej hittills uppmärksammat av någon. Säkert, funderade hon, fanns inte alla undangömda ställen på Tallholmen med i de berömda upptäckarnas avhandlingar och uppsatser!

Turid var vad många ansåg vara en lillgammal liten tös, men varken Rudolf, Kristin eller Johan besvärades av hennes sätt att vara på. Hon höll sig själv sysselsatt. Var och en av familjen hade så mycket att göra på sitt eget håll. De respekterade hennes behov av integritet.

Pappa Rudolf var en konstnär eller, som han brukade säga på franska, en artiste peintre. Rudolf var mycket för Frankrike och levde i tankegångar och citat från de erkända och berömda giganterna Matisse, Picasso, Cézanne, van Gogh, Degas, Delacroix och Leonardo da Vinci.

Som ung konststuderande hade han vistats i Paris och där levt mitt bland alla studenter, bohemer, konstnärer och existentialister. Han var inte framgångsrik, men klarade sig med lite utställningar, ungefär vart annat år. De som köpt av honom tidigare kom gärna igen för att söka nya favoriter till sina Rudolf Frånlandsvinds-samlingar. Han skapade en bolagsform där tidigare köpare kunde betala in en månadsinvestering, tills de kommit upp den summan då de hade rätt till att hämta ut ett konstverk de betalt för och gillat.

I bokhyllan i sin ateljé borta vid slutet av Rörstrandsgatan, ovanför Karlbergs Slott, hade Rudolf ett eget hopkomponerat bibliotek av konstnärsbiografier och handböcker. I dem stod att läsa hur var av dessa konsthistoriens gudar skapade sina verk och tänkte ut sina geniala bidrag till kommande generationer. Och, förstås, handboken framför alla, Acke Kumliens Oljemåleriet.

Till detta intresse hörde Rudolfs smak för det franska köket, och tillagning med olika örtkryddor och såser, som han hade upplevt i de Paris kvartersrestauranger vid Boulevard Saint Germain och Boulevard Saint Michel. Var inte matlagning, kokkonsten, också en konst?

Mamma Kristin var egen företagare och arbetade som bokillustratör och design av bokomslag. Hon hade alltid travar av böcker omkring sig, där hon försökte tänka ut vad som gav den bästa stämningen av en bok som snart skulle komma ut på bokmarknaden. Eller med några snabba men enkla skisser med blyertspennan ge en upplevelse av någon dramatisk händelse från en roman.

När hon inte arbetade med något projekt, satt hon gärna med pennan i handen på något kafé vid Odenplan. Där kunde hon få uppslag till vardagsmiljöer som var lätta att känna igen för läsarna. Nu låg på hennes bord ett manuskript, en nyöversättning, av Alexandre Dumas den Äldres ”De Tre Musketörerna”, som hon skulle illustrera. Hon hade just nu texten ”D’Artagnan kom in med dragen värja”, framför ögonen.

Johan var i den åldern då han just hade börjat uppmärksamma det motsatta könet, det vill säga kvinnor i allmänhet och flickor i hans egen ålder, i synnerhet. Därför hoppades han att det på ön skulle komma vandrandes någon flicka som han kunde stifta bekantskap med, utan att bli generad eller göra bort sig. Att det skulle vara en flicka som också var intresserad av dataspel, som också tyckte om att bada och fiska. Johan hade med sig sitt nyinköpta kastspö med en wobbler och några nya drag som han trodde skulle ge fiskelycka, samt de nya vinröda badshortsen. De hade han själv valt ut i Åhléns vid Sergels torg.

Hunden Tummen var mest road av att få någon av familjens medlemmar att kasta iväg en tennisboll, som han kunde fånga i luften. Eller, när han, trött efter leken, låg på rygg och för att bli kliad på magen. En och annan skogsmus var också välkommen som en uppfriskande och spännande upplevelse i hans hundliv.

 

Rudolf hade beskrivit för Johan och Turid att de hade rospiggar i släkten. Den ö de skulle ut till, tidigare bara beboddes av människor som bott och levat i Roslagen. Det var därav, förklarade Rudolf, att de kommit att heta Frånlandsvind.

Det var den goda vind som förde ut fiskebåtarna, när deras förfäder behövde mat på bordet och fisk att sälja. På den tiden, tillade Rudolf, åt man sill, strömming och andra fiskar, med potatis, så gott som varje dag. Med fisken kunde man byta till sig mjölk, fläsk och mjöl, till att baka sitt dagliga bröd med.

 

Rudolf arbetade med sitt senaste konstprojekt. Han gjorde flera skisser som han planerade att dels utföra i akvareller, oljemålningar, akrylfärg och dels tryckta som litografier. Motiven tänkte han kalla för ”Fyrar som blinkar”, och målade som ljusa kadmiumgula prickar på avstånd mellan varandra, som fyrar som blinkade med sitt ljus i mörker och dimma, med en bakgrund av skiftande vaga former och färger, i ultramarin, pariserblått, koboltblått, zinkvitt, umbra och sienna. Varje sådan prick ska vara, tänkte Rudolf, en unik individ, en solitär, som ger sin speciella karaktär till varje enskilt konstverk.

 

 

Kristin hade flera idéer till bokomslag och illustrationer. Hon ville förverkliga en idé om att göra en egen blomsterbok, en Flora, med egna illustrationer av de blommor som växte på Tallholmen.

Hon tänkte sig varje enskild blomma med ett fotografi, fotograferad av någon professionell fotograf. Så hennes egna tecknade studier av blommor, fröställningar, frön, blad och rötter. Kristin föreställde sig den färdiga boken som ett gammaldags herbarium. Sådana som skolbarnen förr fick göra, för att lära sig var de kunde finna och sedan montera in växterna i en samling, efter att ha pressat dem i en växtpress. Alltsammans i faksimil och i digital form.

Hon samlade också på skisser av naturen, av stränder, ängar, skogsbryn och älvdans i morgondimmans slöjor, till bildarkivet i arbetsrummet, i lägenheten vid Vanadisvägen.

 

Johan satt en stund efter skolan, innan maten var färdig, hemma vid sin dator och chattade med kompisar om olika dataspel. Den här sommaren försökte han få en solbränna att duga, tills när han började höstterminen i sjunde klass.

 

Familjen gjorde sin första vandring runt i det närliggande landskapet, innan de dukade upp för att äta en sen lunch. I dag skulle de, för enkelhetens skull, äta matjesill, med kokt färskpotatis, gräddfil och den nyss av Rudolf funna vildväxande gräslöken.

Inne bland träden flög entitor, talltitor, hackspettar, sädesärlor, flugsnappare, trädkrypare och en och annan talgoxe. Uppe på himlen seglade en fiskgjuse och några gråtrutar. På marken växte timotej, ryssgubbe, åkersenap, älgört, vallört och gråbo. Här och där syntes en och annan orkidé: Sankte Pers Nycklar och Flugblomster. Invid Knuttorps veranda blommade en schersminbuske, med sin härliga, milt sövande doft.

De var trötta efter resan och gick och lade sig tidigt. De åt en kvällsvard som bestod av te, chokladmjölk och smörgåsar, lade sig i sina sängar för att inviga den nya bostaden.

 

Den första morgonen efter den första nattens sömn på Tallholmen, berättade Turid om en dröm som hon har haft. Hon drömde om en stor katt med många diamanter i pälsen, som gjorde att katten strålade av ljus åt alla håll. Turid menade att hon hade sett Diamantkatten i drömmen, här någonstans här på ön, och att det skulle finnas skatt gömd. Familjen åt frukost tillsammans, men så snart de har dukat av och diskat, sprang Turid iväg, för att leta efter Diamantkatten.

 

En smal skogsstig ledde ner till en sandstrand omgiven av vassruggar, enar och tallar, där de badade på eftermiddagen. De hade med sig en utflyktskorg med en termos med kaffe, en flaska med svalkande kall hallonsaft och ett paket med chokladrån. Vädret var strålande vackert. De lekte och badade hela eftermiddagen i det kalla östersjövattnet. Johan testade sitt nya fiskespö, med olika drag, men det blev ingen fångst. Tills det var dags att gå hem och förbereda middagen.

När Rudolf satt på verandan och läste ”Vem älskar Yngve Frej”, av sin favoritförfattare Stig Claesson, sprang Turid förbi ut för att blåsa såpbubblor. Rudolf hade köpt en förpackning åt henne i butiken, när de tankat, på vägen ut. Efter någon timme undrade Rudolf vart hon har tagit vägen. När Turid var upptagen av en lek, glömde hon lätt bort både var hon var och klockan.

 

Den här dagen kom Turid inte hem i tid till middagen. Rudolf, Kristin och Johan gick runt och letade, men hittade henne inte. Så följde de en lite igenvuxen skogsstig fram till en annan stuga som de inte trott fanns så nära deras egen. Där satt Turid och gosade med en kattunge.

  • Kanske det här är Diamantkattens kattunge, trodde Turid.

 

I det här huset, kallat Västtorp, eftersom det låg väster om Knuttorp, semestrade familjen Larsson.

Familjen Larsson bestod av pappa Sven, mamma Siv och dottern Ylva. Ylva och Johan fick genast upp ögonen för varandra. Sven arbetade som civilingenjör, medan Siv var kurator på sjukhem för äldre.

  • Hej, sa Johan till Ylva. Jag tycker att det är kul med dataspel. Spelar du också?
  • Hej, sa Ylva. Ja, jag spelar också, men inte så mycket dataspel. Jag brukar spela rollspel, lajv.
  • Har bara sett sådant då och då på nätet. Där jag bor, vid Vanadislunden, finns det inte mycket plats för att spela rollspel. Det är alldeles för trångt och litet, för att det ska kunna bli någon aktion, svarade Johan.

Efter ett första trevligt möte familjerna emellan, följde Turid med hem till familjen Frånlandsvind. Familjen Larsson hade ingenting emot att Turid kom och lekte med deras kattunge, som de döpt till Rutan.

Kristin berättade att de i familjen försökt komma på ett sätt att säkert veta med vad Turid kunde leka på dagarna och var hon kunde befinna sig, så att hon inte skulle försvinna igen. De var ju trots allt på en för dem okänd ö, där det skulle kunna finnas risker och faror, för en ensam liten tioårig flicka.

Turid brukade tala om den lek, en upptäcktsfärd som hon kallat för Diamantkattens Skatt. Den ursprungliga idén hade hon troligtvis fått från ett sällskapsspel där man sökte efter en diamant i Afrika.

Innan de gick hem från familjen Larsson, när Turid var utomhus och kelade med kattungen, föreslog Ylva för Johan, Kristin och Rudolf att de skulle tillverka en lek eller ett spel, där Turid skulle få en hemlig karta, för att leta efter Diamantkattens Skatt.

  • Då kan Turid titta och söka på skattkartan efter var skatten kan finnas, samtidigt som ni vet var ni ska söka efter henne, om hon igen plötsligt försvinner, sa Ylva.

Ylva ville själv gärna hjälpa till med att skapa den nya leken och spelet. Johan var genast med på noterna. Då skulle han ju också få tillfälle till att lära känna Ylva bättre, vilket var exakt det som Ylva också räknat ut.

  • Vi tillverkar flera olika hemliga meddelanden, som leder Turid till gömställen där hon kan finna nya meddelanden eller ledtrådar. Varje ledtråd kan vara skriven som en liten vers. Med kartan kan Turid dessutom lätt hitta tillbaka till deras stuga på Tallholmen, föreslog Ylva.

Även om Tallholmen ytligt sett kunde påminna om Åland, Gotland och Öland, var den inte större än att man kunde följa öns stränder hela vägen runt, på drygt en timme. Om det var dag och soligt väder. Utmed stranden, dit havsvinden inte nådde, fanns det gott om vassruggar och uppe på stranden växte havtorn och törnros. Rosorna stod i blom, i purpur, rött och rosa. Här kunde finnas både fästingar och envisa getingar, men också en och annan orm.

Kristin hade med sig sin laserskrivare till laptopen. Med den, för att ha dem som underlag till fortsatt skissarbete, kunde hon enkelt och lätt printa ut sina skisser till bokomslag och illustrationer. Hon sökte på Internet och fann en karta över Tallholmen, som hon förstorade upp i ett bildredigerings-program, som en förlaga till Turids skattkarta.

De måste tillverka kartan, meddelandena och ledtrådarna så att allt verkade vara funnet ute någonstans, bland Tallholmens stenrösen, dikesvallar och sankmarker. Rudolf använde jord och aska, skrynklade och vek papperet med kartan på, rev i kanterna, brände med lite eld och fuktade kartan, så att den skulle se ut att ha utstått både het sol, råkallt dis och höstarnas ihållande stormvindar.

Efter kvällsmålet gick Johan ut på egen hand i naturen, lite i riktning mot familjen Larssons stuga, i hopp om att, som av en tillfällighet, träffa på Ylva. Eftersom Ylva hade ungefär samma tankar, dröjde det inte länge förrän de sammanstrålade. Johan hade bytt sina vardagsjeans mot kortbyxor och en kortärmad tröja och gympadojor. Ylva hade på sig en ljusrosa bomullsklänning med små lila blommor på och flipflopsandaler på redan brunbrända fötter.

De samtalade om olika spel som de kände till, berättade om erfarenheter och för- och nackdelar med de olika spelens design och regelverk. Tills Ylva berättade om att Tallholmen skulle vara hemsökt av en gengångare, en fiskare som sades ha funnits på ön för länge sedan.

Fiskaren skulle ha varit en hård och hänsynslös man. När hans fru och barn låg hemma och var sjuka, valde han ändå att gå ut och fiska, i dåligt väder. Ute på havet kapsejsade hans fiskebåt och han drunknade. Hans familj fick varken hjälp med tillsyn eller mediciner och svalt efter kort tid, försvagade, ihjäl. Men den yngsta dottern till fiskaren lyckades i det dåvarande pågående stormvädret söka hjälp och klarade livhanken. Modern och den andra dottern dog, då ingen kom med mat eller hjälpte dem i deras dåliga tillstånd.

Nu sades det fiskaren gick igen, då han sökte efter sin familj på ön. Kvällens svala mörker lade sig över skogen och de kom överens om att ses igen, tidigt nästa dag.

På förmiddagen, efter frukost, kommer Ylva med sin första ledtråd. Hon låtsas ha hittat den under roten till en tall, kvällen innan. Meddelandet lyder:

Diamantkattens Brunn

Invid dykarens håla

Där trollsländan flyga

Söker kvigorna svalka

Där måste man smyga

Men se upp

För det är lätt att halka.

 

  • Se här, svarar Kristin då, vad jag fann uppe på loftet igår. Kan det vara en skattkarta?

Hon lade skattkartan på köksbordet och alla samlades runt omkring för att beskåda det märkliga fyndet.

Efter att Turid lagt sig för att sova, trött som hon var av både resan och den första dagen på Tallholmen, hade Kristin och Rudolf arbetat hårt med att tillverka en riktig skattkarta, enligt den förlaga som Kristin laddat ner från Internet.

För att det skulle se ut som en riktig skattkarta, hade de ritat in en kompassros, markerat stranden där de badade, ritat Knuttorp där de själva bodde och Västtorp där familjen Larsson bodde. För att Turid skulle ha lättare att hitta.

Utanför deras eget hus hade Kristin ritat en liten bild av Tummen och utanför Västtorp satt Rutan, Diamantkattens kattunge, och väntade.

  • Dykaren, sa Rudolf, kan vara flera saker. Det finns en slags skalbagge som bor under vattnet och som kallas för dykare. Kan det finnas någon pöl med sötvatten i, på ön?
  • Javisst, säger Ylva. Det finns ett ställe där man förr hämtade vatten, mellan skogen och en äng där korna går och betar. Kanske att det är den, frågar hon retoriskt.
  • Får jag se! Får jag se, utropar Turid glatt.

Turid var helt upptagen av både kartan och det hemliga meddelandet. Men finns det någon skatt och vem är fiskaren som sägs gå igen?

Annonser