Dekadans och Degeneration.

Mich hade läst Philip Normans gamla klassiker om Mick Jagger.

Mick Jagger skildrades i Normans bok som en renässansfurste i stil med Machiavellis bok om ”Fursten”. Eller kanske att Mick Jagger var i pakt med Djävulen, med sin sång om ”Sympathy for the Devil”? Eller att få varje vacker, självständig och oberoende flicka eller kvinna: ”Under My Thumb”?

Det var tydligt, sedan Wollstonecrafts dagar och fram till Flappers; att Kvinnans Frigörelse utgjort ett hot och en skräck bland de svagare av männen. De som alla, mer eller mindre, deltog i Könskampen och Könskriget.

En vis gammal dam hade sagt att:

”Livet är en strid och äktenskapet är ingen vapenvila”.

Det var den egentliga orsaken till att ellekarna ställt som krav för familjen Frånlandsvind och SpåRätt, om att införa den nya arten Andhryberna på planeten Tellus.

I den gamla neoluddistiska ordningen, med antropocentrismen och de monoteistiska religionerna som stöd, var Mannen högst upp i näringskedjan och under honom kom Kvinnan och deras gemensamma Barn.

Mick Jagger och de andra pop- och rockikonerna drev med könskriget och de fasta, stabila, traditionella könsbilderna och könsrollerna. Mick Jagger och de andra i Rolling Stones klädde sig i kvinnokläder, klänningar och bredbrättade hattar, likt dåtiden Queen Elisabeth II of Great Britain och The Commonwelth.

Popens och rockens ikoner och idoler lät sitt hår växa och blev kallade för både kvinnor och homosexuella, för att sättas på plats av de män som vuxit upp med traditionella föreställningar om hur Mannen, männen och det som var manligt skulle gestaltas och ordnas.

I spåren efter dem kom tonåringar och barn som inte alls ville ta efter sina fäder och äldre bröder. Det blev många diskussioner om att: ” – Klipp håret och skaffa dig ett jobb!”

Individualismen frodades så långt att den till och med övergick i en ny version av solipsism, egocentricitet och egoism. Något som Mick Jagger aldrig tog avstånd ifrån, men han spädde på antalet olika roller och värderingar i sitt liv, som redan använts av andra män som John Lennon, Lou Reed, Iggy Pop, David Bowie och senare även kvinnor som Nico, Anita Pallenberg, Marianne Faithfull, Madonna, Britney Spears och DJ Da Candy.

Etablissemanget och den neoluddistiska världen ville vara säkra på vad som var ”Politiskt Korrekt”, ”PK” och allmänt accepterat. Därför, trodde Mich Cerné, var artister av olika slag ständigt framme och flyttade, suddade och ändrade på gränserna mellan vad som var ”Rätt” och vad som var ”Fel”:

   Så kan man väl inte göra?

   So what? Why not?

Under 1970-talet skrev intellektuella från den politiska vänstern om USA:s indoktrinering av Västerlandet och den övriga världen, men indoktrineringen, om ifall det pågick någon medveten sådan, kom i första hand från populärmusiken och i andra hand från den amerikanska engelskan. Språket, med roliga och fyndiga one-liners, tog över från svenska slanguttryck om vardagsord.

Mich upptäckte att, från början trodde han sig vara så gott som fullärd, efter allt som han upplevt, lärt sig och lagt på minnet. Men efter en tid av antecknande, kände han sig nästan stressad över att han aldrig skulle hinna bli färdig och klar.

   Klar med vad då, undrade Zanna.

Annonser