När flera av kroppsarbetarna; bönder, drängar, skogsarbetare och gruvarbetare, blev ersatta av maskinerna, sålde de sina gamla gårdar, hemman, stugor, torp och värdelösa skogar och marker. Det var billigare, bättre och bekvämare att flytta in till samhällena, arbeta i konservfabriken, gummifabriken, sågen eller hamnen, med: ”Ordning och reda. Löning på fredag”, som måtto i vardagen.

Sverige övergick långsamt men säkert från att vara ett agrarsamhälle, med bofasta invånare och Kungens undersåtar, till att bli liberalismens och socialdemokratins medborgare, fria och självsäkra, i företagens exporthandel med utlandet. Än så länge var det fler invånare och boende ute nära den orörda naturen och på landsbygden och i hembygden, än i de växande städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.

Skansen blev till Sveriges Radios och Sveriges Televisions bästa sändnings- och studio, när hela Sverige skulle leva och enas i samkväm och gemenskap. Där förenades traditioner från Götiska Förbundet och Manhemsförbundet. Där sjöng studentsångarna från Uppsala:

”Mandom, mod och morske män. Finns i gamla Sverige än”.

Det som av Göticismens män presenterats som en vision från förr, övergick till att bli en illusion om något storslaget som skulle återkomma, inom en snar framtid. Som ett slags ideal som skulle återuppstå, ”från fornstora dar”.

Det var Odalbonden, den fria bonden som ägde sin egen jord och levde av jordens grödor som skulle framstå som barnens och barnbarnens framtida ideal och idol.

I slutet av 1800-talet var det lika många invånare som bodde och levde i den kungliga huvudstaden Stockholm, som valt att emigrera till Amerika. Med Industrialismen kunde människorna få det bättre, materiellt och kulturellt. I städerna bildades arbetarförbund och mannaförbund, samtidigt som samhället övertog utbildningsväsendet från kyrkan och protestanterna.

Alla var inte så intresserade och roade av att flytta och ingå i någon större och abstraktare vardagsverklighet. De var nöjda med det som de var och med det som de visste att de hade och ägde, hemma och i hembygden. De blev som bok-, film- och seriefigurerna Vängman, Åsa-nesse, Klabbarparn, Kronblom och senare Astrid Lindgrens nostalgiska idyll, med Emil i Lönneberga och Vi på Saltkråkan. En landsbygd som höll på att övergå till en glesbygd och en ödebygd, i andra författares beskrivningar, från Harry Martinsson till Stig Claesson. De kunde påminna om gamla drop-outs och hippies, som eftersträvade närhet till naturen, harmoni, gemenskap och en gryende alternativ- och miljörörelse. Mjölkcentralen blev till Arla, som fortfarande envisades med att kalla mjölkproducenterna för bönder och korna för kossor.

Annonser