Marknaden svämmade över av meningslösa och tidstypiska produkter av retro, nostalgi och vintage. Neoluddisternas företag kunde fortfarande göra sig vinster på att låta tillverka nya versioner av gamla föremål, objekt och saker. Med överproduktionen gick det åt massor av råvaror och naturtillgångar. Samlarna hade letat på loppmarknader och auktioner efter sådant som kunde bli intressant och värdefullt inom en snar framtid, men med överproduktionen försvann det roliga i att leta efter det som var lite skojigt, nördigt eller bara extraordinärt.

Neoidealisterna hade med den tidiga konstmarknaden efter Andra världskriget insett att det uppstått ännu en arbetsmarknad: De Intressanta.

Adelsfamiljerna hade sällan råd med att behålla sina gods och gårdar. Några få av dem lyckades ta sig in i tillverkningsindustrin, eller bli berömda designers. Andra satsade sina sista slantar på att investera i forskning och kultur. När Marshall McLuhan kom med sin bok ”Media”, ökade intresset för massmedia, i alla dess former och sammanhang. Massmedia innebar inte längre bara att en journalist eller reporter berättade om eller gestaltade ett dittills nytt och okänt fenomen. Journalisterna blev själva intressanta i rampljuset och intervjuade andra intressanta i soffprogram eller teveshower.

En ny klass uppstod som drev med journalisternas okunskap och fascination för det som människor gillade att se, uppleva och samtala omkring.

Alla kunde bli intressanta och kända. Det var tidens melodi. Vardagsmänniskorna kämpade för att finna något hos dem själva eller deras nära anhöriga, som kunde göra dem till intressanta och spännande, för att få vara med i rampljuset och strålglansen, i sina femton minuter. Alla sökte uppmärksamheten.

Mich försökte förstå detta med intresset. Bland andhryberna och ellekarna skulle en sådan företeelse vara helt omöjlig. De hade båda övergivit den individuella sfärens möjligheter, för att uppgå i ett högre sammanhang.

Om Kollektivismen var Tesen, så var Individualismen, Antitesen.

Upplysningstiden hade medfört ett ökat intresse för de människor som, inte bara tillhörde en social elit, utan som till och med var unika, originella, speciella och utan möjlig konkurrens. Efter genikulten uppstod den akademiska form av psykologi som skulle förklara varför vissa, men inte andra, eller inte alla, kunde uppnå denna spjutspets i samhällets hierarkier.

Genierna kunde vara forskare, vetenskapsmänniskor, ingenjörer, upptäcktsresanden, uppfinnare eller människor som hade till uppgift att tänka abstrakt och opersonligt.

Mich hade en egen teori om detta sociala eller syntetiska urval. Han kallade urvalet för: Formen.

Han hade inte testat och undersökt sin teori i alla sammanhang, men mycket tydde på att Jean-Paul Sartre kunde haft rätt i att:

”Existensen föregår Essensen.”

Mich var inte helt säker på vad Sartre och de andra existensfilosoferna kunde ha menat med denna lite kryptiska förklaring, men han antog att de menade att:

”Formen föregår Innehållet”.

Mich försökte föreställa sig något enkelt, för att, för sig själv, gestalta det han menade. Han trodde att han kunde använda bilden av en flaska. I flaskan kunde han bevara vatten eller andra vätskor, som gick att hälla i eller ur den tomma flaskan. Flaskan var en behållare och en form.

Före formen, tänkte Mich, kunde ingenting bevaras eller behållas. Det bara flöt på, utan gränser eller begränsningar.

Som ett vatten som flöt nedför en flod, i en flodfåra, kunde Mich sätta ner flaskan och låta vattnet rinna in genom flaskans öppning. Så blev vattnet till flaskans innehåll och volym.

Så trodde Mich att det också kunde hända med människorna i deras högeffektiva och högteknologiska samhälle. Först tillverkade någon en dator. Så uppstod en grupp människor som bättre förstod datorn, än alla andra runt omkring.

Annonser