Neoluddisterna motsatte sig idén om medborgarlönerna. De ansåg att det skulle borga för illojal konkurrens, när medborgarna inte längre tvingades att konkurrera om de få arbetsplatser på arbetsmarknaden som fortfarande fanns kvar.

Det var ett gammalt krav från socialisterna och kommunisterna i Arbetarrörelsen; att arbete skulle leda till ökad personlig och privat frihet. Nu ställdes allt på kant, när medborgarna kunde få bli befriade från arbetet och livet som ”trälar”, bara för att roa sig, syssla med sina hobbies, göra resor i de virtuella drömmaskinerna eller ut till fjärran länder. Med den globala medborgarlönen kunde de lämna och överge Sverige och den Norra Polcirkeln, för att ligga och sola och slappa, nere på en badstrand i Västindien.

Klimatförändringens konsekvenser medförde ändå att människorna sökte sig till de områden som ansågs vara minst drabbade av stormvindar, långa perioder av torka eller ihållande skyfall. Tsunamivågor uppstod nere vid Indien och Thailand, men kunde likaväl dränka delar av Storbritannien eller kusterna kring the Baltic Sea. När neoluddisterna tröttnat på ett ständigt kringflackande i flykt, valde även de att flytta ut till det behagliga lugnet, för att softa ute i rymden.

Individualisternas former kunde liknas vid sprickor och sprickbildningar, som snö, is och vatten runnit ner och in i. Dropparna urholkade stenen och vattnet sprängde sönder granit och trängre bergshålor. Det ledde till nya former där nya människor kunde finna sin mening med livet för en tid framöver.

Det var inte så, enligt neoluddisternas avundsjuka konkurrenter, som det var tänkt, men det blev så, ändå.

Mich använde sig att den urgamla metoden om Enneagrammet, för att kunna skapa sin tanke om:

”Formernas Mönster och Strukturer”.

Alla former var inte fasta. Andra var fasta i en period, för att övergå i flytande form, vid en ihållande förändring. Ett sådant exempel var vatten och is.

När det var kallt, under noll grader Celsius, var vattnet hårt och förstelnat i sin form. När temperaturen steg, blev även formen rörlig och flytande.

I lera och sand kunde vattnet i rörelse föra sanddynor och lerklumpar med sig. Tills när de fastnat och stannat upp någonstans, där de på nytt tog form och blev till mark eller sten.

I ett vulkanutbrott kunde flytande lava rinna ner för en bergssluttning, som när Vesuvius ödelade staden Pompeji, år 79 efter vår tidsräknings början. Det levande blev till former som uppfylldes av lavan och som blev till naturens skulpturer och statyer, som eviga monument över det ögonblick då utbrottet överraskat de levande varelserna.

När neoluddisterna protesterade mot digitaliseringen, automatiseringen och robotiseringen, med den högteknologiska utvecklingen, svarade neoidealisterna med att nya arbetsuppgifter skulle uppstå, när de gamla tagit slut och blivit omoderna.

Enneagrammet kunde ge vägledning om vilka typer eller sorters människor som fanns, eller hade funnits, i alla tider på jorden. Det var nio olika slags människor som utgjorde enheter och skillnader. Grundideologin var den vanliga; att alla människor behövdes, utan undantag.

När Zanna kom in i rummet, satt Mich djupt försjunken i en mängd av anteckningar, skisser, ritningar och bilder. Hon stod och tittade på honom en stund, tills att hon frågade:

   Vad gör du?

Mich reagerade inte, så hon frågade igen, den här gången lite högre:

   Mich, vad gör du för nåt?

Han tittade upp, liksom nyvaken och förvånad:

   Jag försöker att finna fram till formernas möjliga förändringar?

   Formerna? Vad är det?

   Jo, du vet, tennsoldaterna. Tennsoldater gjöt man förr i former. Man smälte tenn och hällde ner tennet i en gjutform. När tennet svalnat, kunde man plocka ut tennsoldaten och måla den. En del använde sedan tennsoldaterna till att ordna fältslag med, som var till lek och nöje, eller som en slags strategispel. Eller när de vuxna ville förklara hur olika fältherrar förr, förberett sig inför anfall, attacker och försvar.

   Jaha. Intressant. Men vad har du alla bilderna till?

   Jo, serru, de är tänkta att vara slags grundformer, eller urformer.

   Arketyper, menar du?

   Ja, kanske det. Sådana former som uppstår av sig själva, vid förändringar ute i naturen, som koraller, raukar eller inuti grottor. Konvexa eller konkava håligheter och hålrum. På ett mycket enkelt och primitivt stadium, förstås.

   Vad vill du komma fram till, eller uppnå med det?

   Individens dekadens, eller förfall, eller sönderfall.

   Nu förstår jag inte. Varför det?

   Jag tror att det började med Renässansen, eller kanske senare i Upplysningstiden, Barocken och Rationalismen?

   Individualismen?

   Ja, en sorts. Det kunde ju ha varit kungar, adelsmän eller likaväl de som önskade geniförklara sig själva. Det var nog en sådan solipsism som upptog René Descartes, när han kommit på tanken om: ”Cogito, ergo Sum”. Alla som har ett namn, har också en identitet, som särskiljer dem från alla andra identiteter och individer.

   Men alla har väl inte en identitet? De som upplevde sig tillhöra en grupp, eller ”massan”, var väl inga individer?

   Jag tänker, sa Mich, på kråkorna. När jag ser på kråkorna, så upplever jag dem som lika. Så lika att jag inte kan skilja den ena kråkan från den andra. De är, i min uppfattning; identitiskt lika. Men så är det inte, ändå.

   Kråkor är väl flockdjur, till skillnad från korparna, som också är kråkfåglar och asätare?

Annonser