Michs alkemiska experiment.

Neoluddisterna hade sin version av det andliga i sina traditioner. Därför hade de också svårt att särskilja det Stora Självklara från den Stora Glömskan, det Kollektivt Omedvetna och var och ens eget Undermedvetna. Skillnaden var att de sannolikt inte brydde sig så mycket om att förstå vad som var vad.

Mich hade ännu så länge fortsatt med teorin om Språket, eller om Orden och Begreppen. Hur kunde ett begrepp vara olika från en tanke eller en idé?

I juridiken, affärsjuridiken, fanns faktiskt begreppet: ”Immaterialrätt”. Var och ens rätt till att ta patent på en idé, som ännu inte blivit förverkligad, realiserad eller gestaltad i någon materiell form.

Han kom att tänka på den svenske konstnären Carl Fredrik Reuterswärd och hans ”mellanrumsformer”. Reuterswärd var inspirerad av både konstnären Marcel Duchamp och filosofen Ludwig Wittgenstein.

I konsten hade många olika konstnärer, från Cezanne till Mondrian, studerat mellanrumsformerna ute i den fria naturen. Hur trädens grenar bildade former som i sig förstärkte upplevelsen av trädets grenar och grenverk. På liknande vis hade Mondrian analyserat en bild han gjort av ett träd, tills att endast trädets abstrakta former återstod.

Det var ett annat projekt för konstnärerna och bildmakarna under Modernismen; att jämföra det Andliga med det Abstrakta.

Mich både snabbläste, bläddrade och närläste texter av de svenska konstteoretikerna Ulf Linde, Peter Cornell och texter i den kända tidskriften Kaleidoskop. Den hade som redaktör, när det begav sig, konstskribenten och konstkritikern Sune Nordgren och hans fru Marianne Nordgren. Kaleidoskop öppnade Konstens dörrar och fönster för senare framställningar i Modernismen och den blivande Postmodernismen. Mich kände att hans spaningar kunde leda till ett dittills, för honom, okänt och oupptäckt spår: Alkemin.

Mich var inte en människa och hade inte människornas obegripliga intresse för metallen Guld. Det han kunde förstå var att Guldet, i religiösa och konstnärliga sammanhang, kunde symbolisera och gestalta: ”Den Andliga Materian”. Ulf Linde, konstteoretikern och den svenska akademiledamoten, hade skrivit flera texter som anknöt till läran om hur guldmakarna experimenterade fram både det materiella och det andliga ”guldet”.

Det kunde äga sin förklaring om varför guldet, guldmakeriet och Alkemin väckte sådant intresse. Dåtidens filosofer och vetenskapsmänniskor var beroende av finanser för att kunna komma vidare i sin förståelse av naturens hemligheter. För att ha något att erbjuda till kungar, furstar, påvar och andra av samhällets elitskikt, erbjöd sig de mer våghalsiga av utforskare, upptäckare och uppfinnare; att de kunde tillverka Guld.

Mich tänkte att detta kunde ge ännu en förståelse av skillnaden på neoluddister och neoidealister. Neoluddisterna var ute efter det verkliga, konkreta, fysiska Guldet. Neoidealisterna sökte efter den andliga motsvarigheten, som inte gick att uppfatta med ögonen eller andra sinnesorgan. Det var, tänkte Mich, som att förstå skillnaden mellan kol, olja och elektricitet. Kolet bröt man ur marken, eller tillverkade i kolmilor, av gamla trädstammars virke. Oljan pumpades upp ur markhålor, många meter under markytan. Elektriciteten hade ingen egen materia, källa, fyndighet eller hålrum. Den bara fanns, eller fanns inte, osynlig för ögat.