Den läxa som varken neoluddisterna eller deras arvtagare nostalgisterna lärt sig, kunde inte heller Mao informera de nya människorna till.

De skulle, trodde Mich, vakna upp i en för dem ny värld, med aldrig tidigare upplevda erfarenheter och minnen. De skulle genomgå och passera hela den mänskliga utvecklingen ännu en gång, tacksamma för all den information som nostalgisterna samlat i Mao.

Pilgrimsfärderna skulle avtåga på nytt. Människorna skulle sprida sig runt i världen, med nya folkvandringar, erövringar, kolonialiseringar, slaverier och självgoda fältherrar, kungar och kejsare. Historien skulle kanske inte helt gå på räls, för att upprepas ännu en gång, men jorden var denna gång nästan tömd på resurser. De uppväckta skulle upptäcka att naturens förråd redan var tömda eller höll på att sina, när de väl förstått till vad och hur de kunde användas. Krig om vatten, mat, värme och andra resurser skulle följa på varandra, i en ständigt pågående utmattning. Antingen skulle de sista, igen, vara för få för att finna fram till en ny möjlig organisation eller administration, eller så skulle det uppstå en ny kärna, som skulle dela på sig i två, i fyra, i åtta, sexton och så vidare.

Detta hade ellekarna redan erfarit själva, tills de övergick helt och hållet i sin kollektiva, andliga form. Det var därför som de tänkt ut teorierna om andrarter och andhryber. De helt och hållet nya varelserna på planeten Tellus måste ha en långsiktig plan för hur de skulle kunna återskapa balansen och harmonin i de ekologiska systemen. Det skulle bli andhrybernas sak att förverkliga den, någon gång i framtiden.