De yngre frågade istället:

   Vad är det sköna? Varför är just det skönt, och inte också det fula, det äckliga, det avskyvärda, det osunda, det fruktansvärda, eller det likgiltiga?

De lät sig inte nöjas med teorier och spekulationer. De ville själva erfara och veta. Det var som om de börjat om med René Descartes solipsism, för att inte bara ifrågasätta sin egen existens, utan också sina föräldrars, syskons, kärlekspartners eller vänners. Det enda de förlitade sig på, var upplevelsen, erfarenheten, minnena och, kanske, orden?

Artister som Andy Warhol, Patti Smith, Keith Richards, Lou Reed, Iggy Pop, David Bowie, Marianne Faithfull och Victor Bockris ställde verkligheten mot väggen och krävde svar, oavsett om de själva eller andra omkring dem överlevde eller dog, skadades eller plågades. Därav uppstod den nya benämningen; skolan The New York Renaissance. Det var bara ett sätt att begränsa de löst sammanfogade kretserna och nätverken, för att kunna bilda ett större sammanhang i en metatext.

Deras publik och beundrare var som vanligt de utstötta och ”outsiders”. Anita Pallenberg hade kunnat ingå bland en av de kända, omtalade och intressanta, men hon var mer av en ”liver” än en ”doer”.

Unga män i grupper som MC5 och The Three Stooges hade knappt hört talas om Futuristerna eller Dadaisterna, från Modernismens födelse, för nästan ett sekel tidigare. De som, vid sidan om hårda trumslag, malande basgångar och distade elgitarrer, kopplat in mikrofoner till skrikande hushållsmixers eller bullrande dammsugare. För att framställa ljud som lät som dragracingbilar och jetplansmotorer. Allt i en helt annan, impulsiv, inspirerande och improviserande teknik. I pausen satt rockmusikerna tillsammans med cooljazz- och fusiontrumpetaren Miles Davis och snortade linor med kokain. Det gemensamma budskapet kunde formuleras i en enda fråga:

   Vem bryr sig?

Allt verkade ske så slumpmässigt och utan samtal eller diskussioner mellan de deltagande, men de gick på känsla eller på upplevelse.

Flera av dem, men inte alla, hade judiskt påbrå. Säkert hade de många gånger under sin uppväxt frågat sig själva och varandra om vad som skulle hända om en sådan som Hitler kom till makten i världen igen? Skulle de då själva få uppleva koncentrationslägrens experimenterande med psykiska och fysiska begränsningar, eller förintelselägrens fasor? Vem kunde säkert veta att de själva inte någon gång i framtiden skulle befinna sig i ett motsvarande helvete?

Kompgitarristen i The Rolling Stones, Keith Richards hade sagt att han tyckte de tyska nazisterna under Andra världskriget var, citat: ”roliga”. Han skrattade när han läste om deras teorier och praktiska tillämpningar.

Den övriga världen var åter inställd på att tjäna pengar och att alla skulle bli hur förmögna som helst. Var och en var sin egen lyckas smed. Det var bara att sätta igång och försöka på!

Punkarna, eller hippisarna eller modsen eller vad de nu skulle kallas för, var inga idioter, lågintelligenta eller retarderade missfoster. Många av de hoppade av från en trygg och säker karriär, för att satsa på blues och rockmusik. En sådan var sångaren i The Rolling Stones: Mick Jagger. Men Iggy Pop låg inte illa till, han heller.

När Iggy uppträdde med The Stooges kunde han kasta glas och flaskor på golvet, så att de sprack sönder och splittrades. Så rullade han sig i glaset, tills att han blödde över hela kroppen.

Droganvändandet bland de första rockstjärnorna kunde debatteras hur länge och hur mycket som helst. De ena tog uppåttjack, amfetamin och metamfetamin, för att komma i gasen och hålla sig vakna. Andra snortade, knaprade, rökte eller injicerade heroin, för att kunna slappna av och förbli coola och likgiltiga.

LSD skulle ge de unga en ny upplevelse, av fantasirikedom, förmåga till att kunna flyga utan vingar och eller hamna i psykostillstånd som det kunde ta lång tid att komma ur.

Ändå var det lätt att misstänka, tänkte Mich, att de självmedicinerade och försökte komma från oro, ångest, tvångstankar, panikångestattacker, paranoia och andra mentala tillkortakommanden.

När de inte längre hade de vuxna att lita på, vem skulle de då kunna tro på och trösta sig med?

De vuxna omkring dem, föräldrar och lärare, hade inte längre något att erbjuda. Därför blev kompisarna, grupperna och gängen de enda de hade att ty sig till, när föräldrarna arbetade och skoldagen var slut.

I massmedia kunde de följa de vuxnas liv, i politiken, krigen och de ungas upplopp, i USA, Paris, Berlin och London. Psykologer och andra auktoriteter som sade sig förstå de ungas frustration och besvikelser, hävdade lakoniskt att det var bra, sunt och normalt att protestera mot det som var fel i världen. Det var bara det att de själva inte levde som de lärde. Deras egna barn var sällan några harmoniska och framgångsrika ungar.

För Zanna hade Mich förklarat att skillnaden på en andhryb och en människa var att andhryben förlitade sig på sin egen upplevelse, medan människan utgick från sina minnen. När upplevelsen pågick, här och nu, var människorna upptagna med att försöka dra sig till minnes, komma ihåg och referera tillbaka till sådant som hänt för ganska så länge sedan. Sina egna misslyckanden var det ingen som, genom sina minnen, ville återuppleva.

Mich förstod det som att neoluddisterna och nostalgisterna förklarat för de kvarvarande människorna på planeten Tellus, att:

   Neoidealisterna i allmänhet och företaget SpåRätt i synnerhet, håller på att hjärntvätta er alla!