Många av mullvadarna var egocentriska, solipsistiska egoister. De tänkte bara på sig själva och levde i sin egen värld. Den värld som de kämpade för skulle leda till framgång och berömmelse för dem, någon gång i en avlägsen framtid. De var, med ett kanske bättre ord: Drömmare.

För det första så förlitade de sig inte på andra människor. Hade de inte någon likasinnad partner att leva och umgås med, kunde de ha sällskapsdjur, som en hund, några katter, kaniner, en råtta, en sköldpadda eller några guldfiskar i ett egensinnigt konstruerat akvarium. En av dem hade några ödlor som sprang runt i ett kombinerat terrarium och akvarium, där ödlorna kunde fånga grodyngel, fiskyngel eller fluglarver, själva.

Mullvaden kunde gå omkring hemma hos sig, i sitt otroligt stökiga rum av ”skunkverkstad”, för att tillverka skulpturer av papier maché, klippa till blommor ur glanspapper eller aluminiumfolie, göra kollage eller mixa egna låtar med sönderklippta gamla bandspelartejper.

För att ha råd med att tillverka sin konst eller att köpa illegala droger, levde mullvadarna ofta på makrobiotisk kost, studerade veganism eller framställde egen, biodynamiskt odlad cannabis. Det var inte ovanligt att de rökte ekologiskt odlad tobak, handrullade eller av de franska märkena Gitane eller Gouloise. Att cigaretterna innehöll mycket tjära och nikotin, ansåg det inte som någon motsättning till att leva så giftfritt och sunt som möjligt.

När Zanna och Mich kom fram till Baltic Seas havstrand, långt utanför Stockholms arkipelag, fanns det många mullvadar som letade strandfynd, vrakgods och ätliga växter.

De av lifers som överlevde på att samla pantflaskor och tigga, gick det återkommande rykten om hur förmögna och rika de i själva verket var. En stackars tandlös gumma som kunde framställa miserabla ljud på sin gamla slitna klarinett, förklarades leva i en oändligt stor lägenhet, uppe i Övfre Östermalm.

Sanningen var helt säkert den motsatta, triviala och inte särskilt spännande. De hade tröttnat på osäkra socialassistenter, optimistiska kuratorer och tvärsäkra ekonomirådgivare, som alla visste att det gick att spara någon hundralapp i månaden, för att med tiden ha samlat ihop till ett självständigt och oberoende liv, med självrespekt, hänsyn till andra och förmågan till att leva glad och lycklig i resten av sina återstående dar.

Mullvadarna hade lärt upp sig av sina föräldrar och andra släktingar, till att leta igenom containrar, soptunnor, avskrädeshögar och restavfall. Deras bostäder, om de hade någon, var fylld upp till väggar och tak med sådant de funnit som de upplevt som unikt eller kanske, någonstans och någon gång, värdefullt.

Flera av dem utvecklade system och arkiv, med listor och dokument, för att vara säkra på att kunna finna allt, om någon riktig, förmögen, samlare skulle plötsligt och oförhappandes knacka på dörren.

Även bland dessa, till synes overksamma och hjälplösa individer, fanns en näringskedja och hierarki. De lärde varandra att ta tillvara på sådant som hade kastats bort för att det var trasigt och oanvändbart. En sådan erfarenhet var att kunna knacka ut de trasiga fästena i blixtlåsen, för att blixtlåset och skinnjackan eller grötrocken skulle kunna återanvändas.

Andra av luffarna och mullvadarna var tänkare och filosofer. De hyllade Sokrates och Diogenes, citerade på latin och gammal grekiska, för att hylla den allra första demokratin i Aten, eller söka argument för att förklara varför de, dessa anspråkslösa, av tillvaron utslitna män och kvinnor, tillhörde en andlig aristokrati. Därför var det inte ovanligt med att de kallade sig för ”friherrar”, ”grevar och baroner”, ”grevinnor” eller ”hertiginnor”. Några av dem kunde veckla ut trasiga stamträd och dokument från släktforskning, för att visa på anor tillbaka till den ryska tsaren eller någon fransk adelssläkt, från ”l’Ancien Regim”, före den Franska Revolutionen, år 1789.

De var, skulle man lätt kunna tro; de sanna neoluddisterna, men de var ofta utan någon romantik om hur det varit ”förr”, eller om att den lågteknologiska mekaniken hade varit bättre och effektivare, än den högteknologiska, digitala verkligheten.