Det här tilldrog sig innan neoluddisterna givit upp hoppet om att kunna påverka SpåRätt och neoidealisterna, för att de sedan skulle bege sig på flykt bort från megastäder och den sedan länge pågående centraliseringen och urbaniseringen, till en illusion av frihet, ute på landsbygden, i hembygdens gamla markområden, där människorna förr sökt till alternativa livsstilar med den Gröna Vågens praktiska ideologer och förebilder.

SpåRätt Star City of Stockholm hade in i det längsta försökt att tillfredsställa och tillmötesgå bilisternas krav om bättre vägförbindelser, ett väl uttänkt logistisk infrastruktur med avancerade nätverk ovanför markens yta. Med tunnlar och broar skulle människorna på marken inte längre behöva invänta trafiksignaler eller hindras av en dygnet runt-rusningstrafik.

SpåRätt Communication and Logistics, bestämde att mota Olle i grind och tvinga bilisterna till att överge sin kontrollerade frihet, i bilarnas förarsäten. Det utlöste ett ramaskri och en revolt. Bilisterna gav upp alla tankar om att anpassa sig till de gällande trafikreglerna och körde som de ville, över gräsmattor och genom grönområden.

Upproret spred sig som en tumultartad panik över Stockholm, Sverige, Skandinavien och Europa. Insatsstyrkor och militära förband satte ut stängsel och kravallstaket, med vallgravar och fotanglar, för att hejda bilisternas framfart. Alla bilar togs i beslag, fraktades bort, krossades och smältes ner. Metallen tog staten som skadestånd, för att sedan låta tillverka de nya flygande fordon utav. Alla de medborgare vars bilar blivit beslagtagna, blev utan ersättning och erhöll inga nya ägarbevis, till de flygande bilarna.

Bilister utan bilar sågs av samhällsadministrationen som ”bilberoende”. Det fanns, menade man, två sorters bilberoende. I det vanligast förekommande fallet var bilisten beroende av att sitta och bestämma och kontrollera bilen, under färden på vägen och i landskapet. Den andra, inte så vanliga men lättare att förstå och förklara, var de som var beroende av sin bil för att kunna leva och arbeta. De som fortfarande bodde kvar ute på landsbygden och i ödebygden, långt från arbetstillfällen, livsmedelsbutiker, hälsovård och social service.

SpåRätt Star City of Scandinavia hade funnit en lösning för det andra slags beroendet. De som fortfarande, ännu så länge, bodde kvar utanför städerna, förorterna och närområdena, erhöll ett erbjudande som de inte kunde motstå. De fick allt vad de ville ha och önskade, inom rimliga gränser. Duktiga mäklare och advokater gav dem möjlighet till att sälja sitt ”fjärrboende”, för mycket pengar och, omedelbart, få en attraktiv och välfungerande bostad, inne i någon av megastäderna. De som inte gav upp och gav med sig, flydde ut i den vilda naturen, oskyddade och utan någon säkerhet och trygghet, från samhällets sida. De blev, vad man kallat förr, för ”fågelfria”. Sådana som människojägare och prisjägare kunde tjäna in några kronor på, efter att ha satt stopp för deras anpassningssvårigheter. Det fåtal som varken lyckades fly eller accepterade att bli tillfångatagna, begick rituellt självmord, som ett sista försök till andlig protest.