Matildas Andliga Barn.

I en andlig sfär, utan tid eller plats, förenades mullvadarna med dem som kom att kallas för: ”Matildas Andliga Barn”. Det var denna otrygga och hemlösa, föräldralösa, barnaskara som ellekarna på planeten Ellek, hade inväntat. Det var det förstadium som de själva missat, när de övergick i sin mer andliga form.

Matildas barn, som ingen av dem var hennes riktiga, fysiska eller genetiska avkomma, var införstådda med ett aldrig uttalat kontrakt eller avtal. Alla som stannade på gården, arbetade frivilligt med att se till gårdens bästa. Det fanns inget utrymme för att lata sig, maska eller bara ta ledigt och försvinna, för några timmar eller dagar. Var det så att de ville, kunde de när som helst ge sig av, men då var det inte säkert att de skulle kunna återfå sin plats, när andra unga ständigt sökte sig dit och ville vara med. Det blev lite som ett ungdomsläger, scoutläger eller religiöst konfirmationsläger.

Svartråttorna och nostalgisterna fortsatte med sin verksamhet kring tidskapseln och Mao. De var intresserade och engagerade, men saknade tillräckligt av erfarenhet och den fingertoppskänsla som behövdes för att få den artificiella och syntetiska cyborgen att bli synkronicerad. Mao kunde verkligen påminna om en Frankensteins Monster, ihopplockad av bitar och delar som passade ihop bara på ett ungefär, som en gammal lappad träbåt.

Nostalgisterna arbetade dygnet runt med att foga samman Mao till en människoliknande android, med kropp och själ. Deras eget önsketänkande och vision om en ledare som skulle ta över hela den neoluddistiska rörelse som fortfarande fanns kvar, ledde till sprickbildningar, både i Maos fysik och psyke, och ibland nostalgister och neoluddister. Mao blev som en varelse utan rötter, hembygd eller förfäder; rotlös, hemlös och utan de försakelser och uppoffringar som kunde leda till en gemenskap, solidaritet och historia. Vissa minnen, lösryckta och utan större sammanhang, fastnade på hans hårddisk och i arbetsminnet. Andra, minst lika väsentliga, bara försvann, gång på gång, efter att de klippt, klistrat och kopierat.

Matilda var långt ifrån framfusig, påträngande eller ens socialt kompetent, i den vanliga betydelsen. När det var vackert väder, kunde hon kommendera alla att de var lediga, för att så samlas nere på stranden, till ett beach party. Många av ungdomarna hade egna instrument. Trummor och egna versioner av banjos och flöjter, tillverkade de av plastburkar, gamla oljefat, lerkärl och trasiga vattenledningar. Delar som inte passat samman med bevattningssystemen inuti växthusen.

På stranden grillade de kött, grönsaker och frukter, dansade och sjöng. Matilda satt mest tyst och bara njöt av samvaron. Hon hade så länge levt ensam och nu var det på nytt liv och rörelse omkring henne. Utan att ha reflekterat över det, började hon berätta om sig själv, sin barndom och uppväxt och legender och sagor från aboriginernas Drömtiden och om människor som levt i närheten av henne, när hon vuxit upp och blivit äldre.