Waltzing Matilda.

Mullvadarna som kommit ut ur sina gångar och hålor, vid New Yorks Lower East Side, Chelsea Hotel, Maxs Kansas City, Andy Warhols The Factory och senare CBGB:s hade helt nya, andra och annorlunda perspektiv på verkligheten, tillvaron och livet som det var, inte som det var tänkt eller planerat. Det handlade, enligt dem, om: ”ärlighet”. Så spred sig mullvadarnas attityd och anda, av Coolhetens Tyranni, nihilism, likgiltighet, apati och fatalism. Med droger, sex och hård rockmusik, dämpade de alla känslor av ångest, leda, uppgivenhet och desperation. Ändå behöll de sin öppna nyfikenhet och intresse för andra människors liv och moral. De såg sig som Atombombens och Televisionens barn och barnbarn. Sådant de skrev om och formulerade under poesiuppläsningar, rockkonserter, i stencilhäften eller billiga tidningar som ”Punk”.

Vid en strand inte långt från staden Sydney, i Australien, bodde en gammal aboriginkvinna med namnet Matilda Jordan. Hon hade levt så under hela sitt långa liv, i ensamhet, med några få vänner och några husdjur. Hon hade en häst, en kamel, en hund, några katter och en tam papegoja. Hennes gård kallades följdriktigt för Matildas Homeyard. Nu räknades hon in till neoluddisterna, fastän hon levt på samma enkla vis, under hela livet. Hon hade varit gift och haft barn tillsammans med maken och farmaren Joseph Jordan, tills att han en dag bara försvunnit. Där stod hon ensam för att försörja och uppfostra sina två söner, Tom och Patrick. Hon var ingen affärskvinna. Det hon hade att livnära sig på, var lite fiske, eget odlade grönsaker och frukt samt det hon kunde finna under sina vandringar ute i naturen. När Tom och Patrick var små, orkade hon fortfarande bära dem, men de var tidigt på egna ben, för att springa och leka omkring henne, när hon arbetade. Redan vid bara några års ålder, var sönerna med och arbetade vid hennes sida.

Matilda levde likt Berndt och Elisabet, där de bodde vid gränsen till Sibiriens tundra, bortom Europas tätbebyggelse och i närheten av de kringvandrande nomader som fanns i de vildmarker som fortfarande fanns kvar. Berndt och Elisabet, fastän barnlösa, var lyckliga med sitt liv. Det som de var beredda att försvara, för att få fortsätta existera och bara finnas.

När neoidealisterna och SpåRätt expanderade och exploaterade markområdena vid norra Medelhavet, Afrikas kuster och Asien bort mot Indien och Sydostasien, tog många av de unga, flykten över till Australien. De levde som hippies, med att lifta runt, umgås med likasinnade och prata med ursprungsbefolkningen och andra lokalboende australiensare.