Moder Matilda såg ut som de flesta aboriginkvinnor som länge levt och arbetat på farmer och gårdar runt i Australiens outback. Hon hade varit en av de alla små barn som tagits från sina föräldrar, för att samlas in till skolor där de skulle anpassas och tvingas till att bli till tjänstefolk åt de vita som kommit som fångar och flyktingar från Storbritannien. Hennes make, han som försvunnit, var född och uppvuxen på gården utanför Sydney och inte långt från Canberra. Gården hade han ärvt efter sina föräldrar. Han hade varit en outsider och enstöring, van vid slagsmål och ofta berusad. Mot Matilda hade han alltid varit god och snäll, även om hon misstänkt att han då och då var henne otrogen. Tills att han försvunnit spårlöst.

SpåRätt Eurasia och neoidealisterna hade motat så många som möjligt av de äldre medborgarna bort mot Australien och Australasien. De som överlevt och var beredda att kämpa, kunde välja att bo någonstans i Filippinerna, Indonesien, Malaysia eller Papua Nya Guinea, Australien, Nya Zeeland Oceanien eller på någon av öarna i Västindien. Det var av SpåRätt och ellekarna utsett till mänsklighetens nya vagga. Där skulle en mänsklighet återuppstå, som ändå skulle förbli utan reell makt, vid sidan om de andhryber som nu skulle ta över skötseln av planeten Tellus.

Mullvadarna, vana vid droger, kosttillskott, syntetiska signalsubstanser, mediciner och psykoaktiva enteogener, ställde upp som frivilliga ”försökskaniner” i experiment om förlängt och evigt liv. De blev snart utsedda till ledare och förebilder, för alla de unga som insett att de också kunde bli minst fyrahundra år gamla. Matilda och andra aboriginer var själva inte intresserade och nyfikna på att leva så länge, men fungerade som mentorer åt mullvadarna.