The New York Renaissance.

Deras syfte var inte att själva vara de goda, utan att ifrågasätta världens ordningar och maktstrukturer, likt naiva små barn. De var på sätt och vis fortfarande barn, eftersom de aldrig skulle bli fullvuxna, med ett socialt samhällsansvar, ett hederligt arbete, en fru eller annan lojal och trogen partner, kanske med barn och barnbarn som enda målet och resultatet med sina liv.

Det var svårt att finna en enda källa till denna kontroversiella, löst sammanfogade rörelse. I den ingick mullvadarna, med sina ”lifers” och ”doers”. Anita Pallenberg var en sådan ”lifer”, medan Patti Smith blev en förebild och ett ideal för alla ”doers”.

De mest hängivna och kanske mest desperata och destruktiva valde konsten, musiken och dansen som sina högst privata och personliga uttrycksmedel. Drogerna var främst till för att lindra och hämma alla de alltför starka känslor som de, medvetet eller omedvetet, bar inom sig. De önskade anklaga samhället och de vuxna, som låtit två världskrig pågå och följa på varandra, med atombomberna över Hiroshima och Nagazaki, som ett avslutningsfyrverkeri efter de katastrofala vansinnesföreställningarna.

När krigen var över skulle alla överlevande tröstas med materialism, kommersialism och konsumtion. Det Nya och det Moderna skulle ge människorna meningen tillbaka i deras vardagsliv. Så var det tänkt, i alla fall. Det viktiga var att alla skulle glömma bort krigets fasor, så fort som möjligt. Därför satsade beslutsfattarna på underhållningsindustrin. Människor som roade sig och som skrattade, kunde samtidigt inte oroa sig för krig och elände. ”Glöm bort och gå vidare” och ”Bättre och bättre, dag för dag”, var dagens paroller.

Det fanns en lika stor skillnad mellan Intet och Något, som mellan Materia och Ande. Efter det Andra världskriget blev det för många människor svårt att tro på en allsmäktig, allvetande och god ”Gud”. En gud som visste vad som skulle hända, kunde påverka det och av människorna ansedd som ”god”, kunde väl inte tillåta att människorna hade ihjäl varandra och förstörde den värld som ändå skulle vara Guds Skapelse? Gud som utsett Människan till att vara den skapelse som skulle hålla ordning och reda på allt på planeten Tellus, i världen, bland djur, växter och allt annat levande.

Vad eller vem som tydligast formulerat budskapet om det Andliga, var inte lätt att säga. För de som skulle bilda The New York Renaissance, med William S. Burroughs som en av centralgestalterna, fann man mer av tankar och idéer från Buddhismen och Zen, än från de monoteistiska religionerna från Främre Orienten. Det var som om de två världskrigen handlat om: Intet och Språket. Som om de kunde förenas i en i ord omöjlig sanning att formulera och uttala, konkret, begriplig, sann och verklig. Som om plötsligt Intet var mer sant, än Något? Som om Språket var mindre värt, än Tystnaden.

William S. Burroughs och de andra i The Beat Generation tog fasta på det enda som de riktigt kunde tro och lita på: Materien. Det var därför som så många av dem och deras efterföljare och lärjungar fastnade i drogernas berusning, rus och asketiska passivitet. Det enda alternativet var att göra, tillverka, skapa något som samtidigt inte var ett brott mot Tystnaden. De försökte först med bildkonst, så med poesi och slutligen med musik. Med musiken nådde de ut till andra unga som inte heller funnit något svar eller tröst i vuxenvärldens kommersialism och konsumtionshelbrägdagörelser.

Det var som om det pågick ett krig mellan de som ville ha mer, än bara bli road, underhållen och accepterad. Musikband som MC5, Iggy Pop and the Stooges, The Ramones, The Dead Boys och The Heartbreakers, använde sig av hakkors och nazistsaker från kriget, inte för att ställa sig bakom samma ideologiska lösningar, utan, ironiskt och sarkastiskt, provocera och ställa vuxenvärlden till svars. Föräldrar, lärarna, polis och militär fruktade en kommunistisk revolution, men hade inte insett att den kommunism som fanns i världen, i stora hela delade deras egna värderingar, om materialism och konsumtion. Kapitalism och kommunism var två sidor av samma mynt, liksom Arbete och Materialism länge ansetts vara de två svaren om Meningen med Livet.