De befann sig i SpåRätt Star City of Stockholm, på det gamla anrika Hôtel Diplomat, vid Strandvägen. Det var kväll och utanför, högt ovanför stadens ljus, i rymdens mörker, kunde man ana ett pärlband av rymdstationer, rymdhotell, rymdstäder och kommunikationslänkar, lodrätt och vågrätt.

I stadens utkanter fanns det flera rymdhissar, med transporter upp och ner, från städernas förråd och lager, till medborgarnas arbetsplatser och hembygd, långt där uppe.

   Ja, sa Mich, är det okej att vi börjar?

   Javisst, sa både Raymond och Maria, i en röst.

   Har du något du vill fråga om, nu, Zanna, frågade Mich.

   Nej, inte ännu, svarade Zanna.

   Då börjar jag nu.

Mich gjorde en andpaus, för att vara öppen för infall och plötsliga idéer.

   Har försökt att läsa på så gott jag har kunnat, sa Mich, men det finns förstås saker och händelser som jag kan ha missat. Det får ni ursäkta, om jag saknar någon pusselbit, här och var.

   Ja, vi har ju inte läst på själva, så det går säkert bra, svarade Raymond.

   Först och främst; heter ni verkligen Raymond och Maria?

   Ja, det gör vi.

   Var inte det en popgrupp, för länge sen, från förorten, utanför Stockholms City?

   Jo, men den var döpt efter oss, inte tvärtom, sa Maria. Vi hade en porrklubb i korsningen av Bondegatan och Renstjernasgatan, på Södermalm, i närheten av Nytorget. Det var efter den som popgruppen Raymond och Maria tagit sitt namn.

   Jaha, sa Mich. Då vet vi det. Så var ni i Rio de Janeiro, där ni fick höra talas om att SpåRätt rymdhotell EarthStar Homestead sökte personal?

   Ja, det där innehöll många detaljer, sa Maria. Vi blev först tillfrågade om vi ville flytta ut i rymden. På det svarade vi först ”nej” och så ”kanske”. Vi hade ju ingen aning om vad det skulle innebära för oss, i praktiken och i vardagen. Vad skulle vi göra där ute, i ingenting?

   Så kom Stjärnspindlarna med förslaget om att vi skulle kunna bidra med information om ”kroppen” och fysiologin. Hur skulle våra kroppar påverkas av att vistas länge ute i rymden?

   Ja, sa Maria. Då blev vi intresserade och nyfikna. Vi förstod att vi hade nåt att tala om och kanske lära andra om, det som vi själva gått igenom.

   Talade man då om nån slags bordell eller prostitutionsverksamhet, ute i rymden?

   Nej, det var det aldrig tal om, sa Maria. Det hade ju inte varit klokt. Det fanns ju både robotar och androider som var specialiserade på sex, erotik och kroppstillfredställelse. De var ju tillverkade och programmerade att utföra alla slags sexuella tjänster. Utan undantag, bör jag kanske lägga till.

   Vad hade ni då att erbjuda?

   Det var det här med förstärkt och förlängt liv, sa Raymond. Med behandlingen från AndroArt kunde vi leva så mycket längre, utan att bli varken äldre, försvagade, sjuka eller glömska. Tvärtom kunde vi bli friskare, gladare och lyckligare vid hundratio års ålder, än vi varit vid tjugo eller tretti. Men, och det bör alla veta och känna till som vill försöka; det var inget liv utan ansträngning eller träning!

   Raymond hade ju för länge sedan slutat med steroiderna och vi var båda fria från andra destruktiva och farliga droger. Det enda vi tog var det som vi fick av AndroArts läkare och medicinska expertis.

   Våra kroppar förändrades och då började vi också att tänka och handla annorlunda.

   Blev ni inte, undrade Zanna lite nyfiket, frestade till att vara otrogna eller söka efter någon annan partner?

   Jo, det hände förstås, det kan vi inte förneka. Men det var inget vi höll inne med eller dolde för varandra. Ut med det bara, fejsa och konfrontera: ”Så här är det! Så här känns det för mig!”

   Ja, sa Raymond, grälen, även när det blev många och det var tätt emellan dem, ledde till att vi, så småningom, fann varandra på nytt. Vi lärde känna både oss själva och varandra bättre. Det hade ju varit så mycket hyckleri, lögner och hysch-hysch, tills att vi kom på att det var bättre att bara: ”Spott ut!”

   När ni valde att flytta ut i rymden, var ni alltså helt monogama?

   Nja, sa Maria, det hände väl att någon av oss gjorde ett snedsprång eller vänstrade lite, men det var inget som vi lät påverka vårt kärleksförhållande. Alla förhållanden går ju lite upp och ner. Då måste man våga och ta risker, istället för att låsa sig vid hur det ”borde vara”. Det blir bara falskt och låter ihåligt. Då blir man tyst och kommer mer och mer ifrån varandra. Tills att det troligtvis tar slut.

   Ja, sa Raymond. Varför ska nästa förhållande bli bättre än det förra? Varför inte ge oss själva ännu en chans?

   Hur var det, undrade Zanna, första gången ni kom ut i rymden? Var ni inte rädda eller ångrade er?

   Jo, svarade Maria. Allt var ju så nytt. Vi fick ta en dag i taget…

   Så visste vi ju att vi var bland de första och skulle fungera som förebilder för andra par, ensamma och grupper som ville flytta upp och ut i rymden.