Europa blir till USE.

Mich satt hemma i sitt arbetsrum och bläddrade bland gamla kartor. Politiker och andra makthavare talade ofta om Europa som en enhet och en gemenskap. När Mich studerade de geografiska, demografiska och politiska kartorna bredvid varandra, kunde den ena kartan innehålla gränser som inte fanns med på de andra. Kartorna hade förändrats flera gånger om, från Medeltiden och fram till det tjugoandra århundradet.

I början av 2000-talet hade den Europeiska Gemenskapen bildats, först som en handelsunion och därpå som en valutaunion. Så blev det till den Europeiska Unionen, med fördelar och bristfälligheter. Regeringar och befolkningar i olika europeiska länder blev besvikna och missnöjda. Hade verkligen det egna landet tjänat på överenskommelsen och de gemensamma villkoren, eller var det en myt och ett bedrägeri?

Orosmolnet bestod av de stater, länder, nationer och befolkningar som ingått i det forna Sovjetunionen, Warsawapakten, Öststaterna, Baltikum, Tyskland och Östeuropa. Kritikerna menade att det fanns länder som vann på överenskommelsen, de redan rika staterna, och fattiga länder som förlorat på att bli av med tullar, när varor och tjänster skulle kunna föras fritt över gränserna.

Neoluddisterna, tänkte Mich, kämpade som vanligt i motvind, för att återinföra såsom det hade varit förr, före gemenskapen och unionen. Var och en, förklarade Kurt Titahn, skulle tjäna bättre på att sköta sitt. Konkurrensen mellan länderna skulle leda till ett bättre liv för den egna befolkningen, än när varor och tjänster skulle bli så lika som möjligt.

Det neoluddisternas ledare och talesman, Kurt Titahn, glömt bort eller inte ville lyfta fram, var att gränserna redan överskreds av multinationella företag, sådana som SpåRätt och andra. De hade redan gynnsamma avtal om sina transporter inom företagen, fastän tillverkning, fabriker, maskiner, administrationer, lager och detaljister kunde kommunicera och transportera, inom det egna företagets grupper och gränser.

Dessutom fanns de största konkurrenterna utanför Europas gränser, i USA och i Sydostasien. Afrikas Förenta Stater var på frammarsch, i att kunna leverera råvaror, öppna egna fabriker och, fortfarande, ännu så länge, konkurrera med digitala maskiner, robotar och automater. Befolkningarna i Afrika kunde fortfarande leva billigare än befolkningarna i Europa.

Det var ändå bara en tidsfråga, tills när de digitala maskinerna och robotarna skulle ta arbetena även från den outbildade, lågavlönade befolkningen.

Ryssland började, med ett citat från den svenske författaren August Strindberg, från hans roman ”Hemsöborna”:

”Var och en för sig och Gud med oss”.

Med det svarade också Madame Flods son Gusten, när han övergav Karlsson ute på isen:

”Var och en för sig och Gud med oss.”

I den boken, tänkte Mich, var det Karlsson som var entreprenören och framtidens utvecklingsmänniska. Där stod August Strindberg på medborgarnas, böndernas, skärgårdsbefolkningens sida, mot den neoidealistiska, men kortsynta, Karlsson.

Sverige hade en lång tradition tillbaka i tiden, till neoluddismen, det folkliga och så som man levt förr. Det var inte bara Strindberg som tagit upp stridsyxan mot utvecklingen, evolutionen och maskinernas och stadlivets moderna inträde i de svenska hemmen och den svenska hembygden. Samma engagemang fanns hos Selma Lagerlöf, Wilhelm Moberg, Harry Martinsson, Astrid Lindgren, Stig Claesson, Sara Lidman och flera av senare tiders spänningsförfattare. Bakom beskrivningar av idyll och hembygdskänslor, fanns en underliggande bitterhet och till och med avsky, för det främmande, nya, moderna och okända. Miljörörelsen och naturmänniskorna ville ofta och gärna, med stolthet beskriva sina rötter och privata historia och berättelse, om den alltid så trygga och säkra cirkulära tidens anspråkslösa vardagsliv. Moderniteten, med maskinerna, tiden, tidsandan och utvecklingen utgjorde ett hot mot arbetet, arbetsplatsen, arbetskamraterna och försörjningen.

Efter de två världskrigen, låg Europa i ruiner. Hela Europa? Nej, det fanns ett litet långsmalt konungarike högt uppe vid den Norra Polcirkeln, som klarat sig undan både invasion, förstörelse, död och förintelse. Ett land som blivit rikt och stod för medborgarnas trygghet, tack var exporten av järnmalmen och skogsbruket. Med ved från skogen kunde järnet smältas, hanteras och bli till verktyg, redskap, maskiner, bilar och fartyg.

Det lilla landet försökte som alla små, att vara ense och hålla sams med alla och envar, utan undantag. Därför, för exportens skull, var det av stor betydelse att bygga järnvägar, bilvägar och öppna upp för flygtrafiken ovan jord.

Järnbruket konkurrerade ut jordbruket, när det blivit billigare att importera från kolonisationens fjärran länder. Från Afrika, Asien och Sydamerika kunde svenskarna importera billigt kaffe, spannmål, grönsaker, frukter och exotiska kryddor.