Jaha, får se nu, sa Mich, hur långt har vi kommit? Ni har passerat karantänen, blivit godkända efter teoriproven och suttit i gruppdiskussion. Därpå har ni genomgått en medborgarutbildning, för att förstå hur komplicerat och komplext systemet är, för att ni och andra ska kunna leva i en enkel vardag, ute i rymden.

   Ja, just det, sa Raymond. Vi blev alla intervjuade separat och var och en för sig. Vi blev utfrågade om mitt och Marias förhållande med varandra, kärleksliv och vardagsliv. Vi, Maria och jag, var ju sedan länge väl sammansvetsade, tack vare livets hårda skola, så det var inget problem.

   Fick ni, undrade Zanna, nån yrkesutbildning, eller skolning?

   Ministralen fortsatte med förhör och läxor om varifrån allt kom, som vi skulle ha omkring oss, där ute.

   Så blev vi, sa Maria, uttagna av Stjärnspindlarna, för att vi var vana vid att arbeta och träna fysiskt.

   Det blev mycket hinderbana, parcour, freerunning, jakter och lekar typ ”tjuv och polis”, ”rymmare och fasttagare”, ”kurragömma” och ”kull”. Även en hel del bollsporter och hängande i stegar och rep.

   Det var inte, fyllde Maria i, nån direkt yrkesutbildning, men vi lärde oss att rädda människor som höll på att försvinna ut i rymden, laga och reparera läckor och sprickor och att se till fläktsystem, solenergiskärmar, låsanordningar och annat som kunde bli till en fara, för de boende ute i rymden. Vi kom väl med i, kan man säga, ett frivilligt brandförsvar, för att kunna agera på plats, innan den riktiga eliten hunnit komma på plats.

   Men riktiga jobb då, finns det nåra såna, eller lever alla, som här nere, på medborgarlöner?

   Jodå, vi har ju arbeten, men som inte är lönerelaterade. Maria började arbeta som dagisfröken och förskolelärare. Jag, sa Raymond, arbetade som kroppsmassör, yogainstruktör och sexrådgivare. Det var inget avancerat, men vi gjorde en insats och var nöjda med att ha nåt att göra. Det uppstod ju flera jobb och utbildningar, hela tiden. Det var ju beroende av vilka som flyttat upp och hur de kunde fungera som lärare eller entreprenörer, till att starta nytt.

   När vi hade så mycket att göra, sa Maria, slapp vi tänka på hur vi egentligen kände oss och upplevde våra nya liv, där ute. Då och då kunde jag känna mig lite deppad och nere, men då var det skönt att ha Raymond i närheten, som alltid var på gott humör och tog saker mer med en klackspark. På det sättet kompletterar vi varandra bra.

   Jovisst, sa Raymond, Maria är bättre på att analysera och tänka efter, men ibland kan det bli lite för mycket, även för henne själv.

   Ja, sa Maria, det är väl lite av det där svenska svårmodet. Vi svenskar har lite för lätt att låsa oss fast i att det ska vara tungt, syndigt, arbetssamt och lite dystert.

   Känner ni er, frågade Zanna, fortfarande som svenskar?

   Jodå, svarade Maria, det gör vi, men vi kan ändå märka att det håller på att försvinna. Ganska fort, till och med. Alla talar ju engelska! När vi kommunicerar med maskinerna, är ju allt på engelska. Det kan ta lite tid ibland att finna fram till rätt ord, instruktion och kommando, men med ett dataprogram med inbyggt tålamod, brukar det gå bra. Dessutom lär ju datorerna och maskinerna snabbt våra vanor och rutiner. De brukar kunna lista ut vad det är som är på gång och vad vi har för behov, just för stunden.

   Arbetar, undrade Mich, alla frivilligt?

   Alla som vill, arbetar frivilligt, sa Raymond. Det är inbyggt i systemet att alla ska kunna grundläggande datavetenskap, robotik och digital kommunikation med maskinerna. Många har som hobby på sin fritid, att lära sig programmera och tillverka, i 3D-skrivare, virtuell förstärkning eller virtuell verklighet, fysiska reparationer, cybernetik och digital eller organisk genetik. Det är ju bra om alla kan kontakta en digital hjälpstation, om det är nån maskin som fått frispel eller flippat ut.

   Hur var själva avresedagen, frågade Mich.

   Den var mycket spännande. Fastän vi visste att det fanns dem bland Stjärnspindlarna som åkte upp och ner, från rymdstationen till SpåRätt Outspace Center, mer än en gång om dagen. Men för oss var det ju något helt nytt och främmande, sa Maria.

   Men ni hade väl varit uppe och besökt rymdstationen och rymdhotellet Eartstar Homestead tidigare, bara över nån dag?

   Jo, men då var det så mycket att hålla reda på, sa Raymond. Vi hade fullt upp med att kontrollera allt som vi skulle ha med i våra rutiner, så vi hade lika gärna kunnat stå kvar på jorden. Det var först nån dag senare som vi förstod att vi verkligen varit där uppe och där ute, i den oändliga rymden.

   Och så var ju allt upplyst. Det var inte särskilt romantiskt. Det kändes som att befinna sig på en flygplats, för att sedan gå in och äta lunch i hotellets lounge och matsal. Vi kunde visserligen titta ut, men det var bara som att stirra ut i en stjärnklar natt. Inte mer än så, sa Maria.