En helt annan sak, frågade Mich. Hur såg ni då på neoluddismen och neoidealismen och hur tänker ni om de två mest betydelsefulla rörelserna under det senaste århundradet?

   Det är nog Maria som kan svara bättre på det där, än jag kan, sa Raymond. Jag är inte så insatt i sånt där.

   Från början var vi ju helt och hållet neoluddister, sa Maria. Det där med neoidealismen och deras konstiga idéer var nåt helt främmande för oss. Vi gillade ju att ha fötterna på marken, ha-ha-ha. Vi trodde då, på fullaste allvar, att vi skulle kunna fortsätta som förr och leva som förr, utan nåra större förändringar. Vi skulle sopsortera lite bättre, handla nytt och färskt, lämna in allt begagnat och förbrukat och leva mer virtuellt, än tidigare.

   Både Maria och jag, sa Raymond, gillade ju att vistas och röra på oss, utomhus. Vi gillade att va’ ute och jogga, motionera, träna eller cykla. Tills att bilisterna erövrat alla platser utomhus, som man brukade kunna va’ på och träna eller bara sola.

   Solen blev allt varmare och hetare. Vi var tvungna att ha på oss mer kläder, för att inte bli brända av de ultravioletta strålarna.

   Eller så kom plötsliga snöväder och hårda stormar. Då var det bara att fly inomhus, för att slippa få hårda och stora hagel på sig, eller nästan själv flyga bort i en virvelstorm.

   Då, sa Maria, var det skönare och säkrare att vara inomhus. Vi besökte gym och träningsanläggningar som var behagligt tempererade, säkra mot oväder och med bra fläktsystem.

   Då, sa Raymond, började vi tänka att neoidealisterna nog hade lite mer på fötterna ändå. Allt var inte som vanligt och som det skulle.

   Samtidigt, sa Maria, blev drömmaskinerna bara bättre och bättre. Virtualister och futurologer ställde krav på tillverkare som AndroArt och SpåRätt Scientific, att skapa och utforma bättre robotar, androider, cyborger och virtuella världar. Vi kunde bege oss ut på en lång cykeltur i en virtuell skapad skog, där det fanns verkliga och påhittade faror och risker. Då blev vi alltmer intresserade av neoidealisternas faktabaserade verklighet, än av neoluddisternas åsiktsbaserade. Önsketänkande och virtuella ideal var nog bra, men i dem kunde vi inte, vad vi tyckte, utvecklas vidare. Där fanns ju inget verkligt motstånd eller friktion, bara skräddarsytt och anpassat, utan varken verkliga eller virtuella handikapp eller utmaningar. Det är ju inte roligt att tävla, om man alltid vet i förväg att man kommer att vinna, eller hur?

   Jag var, insköt Raymond, verkligen en bitter motståndare till den neoidealistiska korrektheten, men alla fakta och påståenden kunde inte vara manipulerade och falska. Det föll på sin egen orimlighet.

   Precis, sa Maria. Om allting är absurt och konstigt, vad ska man då tro? Då måste det finnas någon, som nu, en Mao 2 4 Caesar, som talar om hur allting är och varför det är just så. Men, varför ska jag lita mer på en robot och en cyborg, som är programmerad och fylld med åsikter av Svartråttorna och nostalgisterna, när det kanske är undergroundrörelsen Mullvadarna, som sitter med de rätta korten på hand?

   Allt blir bara en lek och ett spel, sa Raymond med sorg i rösten. Då måste det finnas en verklighet som verkligen äger tyngd och riktighet, mitt ibland alla kopior, förfalskningar, föreställningar och oäkta original.

   Så det var, sa Mich, den verkliga orsaken till att ni valde att flytta ut i rymden; att det var det enda verkliga?

   Ja, det enda verkliga att göra, sa Raymond.

   Om allt är bluff och båg, som i neoluddisternas beskrivningar av världen och verkligheten, så, vad har man då att hålla sig till?

   Jo, svarade Raymond, det som man, jag, tror på, av egen kraft och förmåga. Jag kanske inte är så smart och intelligent, men det räcker nog, för att inse och förstå när nåt är fel och inte på riktigt.

   Jag behöver inte vara världens intelligentaste, för att förstå att om man kan krossa en diamant som man krossar en glasbit, så är det troligtvis en glasbit och ingen diamant.

   Vi började, sa Raymond, tro på neoidealismen i allmänhet och SpåRätt, med familjen Frånlandsvinds berättelser, i synnerhet. Det var ju i alla fall ett bättre alternativ, än att bara tro på det som funnits förr i tiden.

   Vi ville inte längre, sa Maria, leva kvar i det förgångna. Vi ville se framåt och ta vara på dagen som är, istället för att leva kvar i hur det var igår, eller i förrgår, eller, ja, när då?

   Då får jag tacka så mycket för intervjun, sa Mich.

   Jag med, sa Zanna.

   Trevligt att råkas, sa Raymond.

   Lycka till, sa Mich.

   Ja, ni med, sa Maria.

Så skildes de åt.

Raymond och Maria återvände till avresestationen, för att invänta lediga platser för att återvända upp till rymdstationen, rymdstaden SpåRätt Outspace of Stockholm och deras kära nya hem och hembygd.

Michel Cerné och Zanna Topp reste med en förarlös flygbilstaxi tillbaka till Långholmsgatan och Michs butik, bostad och ostädade skunkverkstad.

   En dag, sa Mich, ska jag verkligen satsa på att städa upp här, skura, tvätta fönstren och göra rent!

   Hoppas det blir snart, sa Zanna och log.