Mich tog en paus och funderade lite. Vad hände sedan? Andra världskriget och atombombsanfallen mot Hiroshima och Nagasaki? Kalla kriget och terrorbalansen? Kommunistskräcken och den fortsatta övertron på starka ledare, som Franco i Spanien och militärjuntorna i Grekland och i Portugal? Långt borta i Sydamerika, Pinochets militärdiktatur i Chile? Före dess den kommunistiska militärdiktaturen i Cuba, med Fidel Castro? Che Guevara som revolutionär idol och martyr? Cubakrisen, när risken var enorm för att Sovjetunionen skulle anfalla USA med kärnvapen? Mordet på USA:s president John F. Kennedy? Bildandet av NATO, Nordatlantpakten, där Norge, men inte Sverige, var med?

Hur reagerade folket, människorna, medborgarna och deras ungdomar och barn? De unga som växte upp med en ständig vetskap om att ett kärnvapenkrig skulle kunna bryta ut, hur påverkades de, mentalt och fysiskt?

Gud och frånvaron av en högre makt eller ordning som skulle ingripa när människorna inte längre visade sig vuxna sin eget valda livssituation på planeten Tellus?

Rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen, med ryssarna som var först ut i rymden, tills att astronauten Neil Armstrong gjorde sitt berömda uttalande från Månens yta:

”Ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten”, eller hur det nu var…

Efter Andra världskriget bildade världens stater Nationernas Förbund, eller Förenta Nationerna, ”United Nations”. Av en del stater sågs detta som ett framsteg och en rörelse i rätt riktning, medan andra ansåg att det var ett intrång i deras lands suveränitet och vilja till självbestämmande och oberoende. Kunde inte en världsdiktatur bildas, med konspirationsteorier om en världsstat styrd av ”judar”, av den märkliga sekten Illuminatii, Bilderberggruppen, Rothshild eller någon av de andra rika och mäktiga familjerna?

Var gick gränsen mellan att vilja någon annan levande varelse gott och att anse sig vara förmyndare och överta den varelsens förmåga till att tänka och handla självständigt?