Ett möjligt kärnvapenkrig, med distansrobotar och missiler som kunde riktas med ett hårkors i precisionen mot New York, Washington, Los Angeles, Peking, Moskva, Adeleide, eller varför inte mot Stockholm, eller Haparanda? Varför skulle det ena målet vara bättre eller sämre än något annat? För religiösa eller politiska sekter och terrorgrupper var det kanske av högsta intresse att skada och döda så många människor som möjligt. För potentiella makthavare, som ville ha mer att säga till om och fler att styra över, gällde det att verka psykologiskt och strategiskt. Hellre att bara oskadliggöra några få, för att få flertalet att drabbas av skräck, bli lyhörda och lydiga.

Europas nya gemenskap skulle vara ett försök till att samarbeta och hålla fred, inte att förbjuda, förtrycka eller förvirra.

När alla ville hålla alla dörrar öppna, ökade risken för att människorna och medborgarna skulle känna sig osäkra och oroliga. Hellre att känna till något negativt med bestämdhet, än att föreställa sig något gott, positivt och konstruktivt, för att sedan ändå hamna i besvikelse, förtvivlan och desperation. Hellre en konkret fiende, än en vän som sällan eller aldrig infriade sina löften.

Neoluddisternas ledargestalter infriade försiktigt men steg för steg, det ena förbudet efter det andra. För var gång kände sig människorna lite tryggare och säkrare, när de åter kunde känna igen vardagens tristess och enformighet.

Europa såg ut att splittras, i små riken där maktkampen ökade, både inrikes och utrikes. Vad var meningen med gränser, om inte för att tala om för den egna befolkningen att den betydde mer och var bättre, än alla andra befolkningar, utanför? Det var som att återvända till det Hundraåriga kriget eller det Trettioåriga kriget. Strider skulle kunna blossa upp utmed den gamla Maginotlinjen, kusterna vid den engelska kanalen, gerillaförband som slogs mot svenskarna, för att de hellre ville tillhöra Danmark, eller krig om fiske och rätten till naturtillgångar uppe vid Arktis.

Vid varje sådan krigshärd ökade risken för bruket eller missbruket av kärnvapen eller smutsiga, radioaktiva splitterbomber och granater.

Klimatförändringen fortsatte, men människorna flydde in i interna strider och uppgörelser, när de ändå inte, var och en för sig, kunde stoppa miljöförstöring, växthuseffekten och nedsmutsningen av jord, vatten och luft. Det var som om krigen och striderna blev svaret på vad människorna kunde göra åt de problem som de alla delade med varandra.

USA höll på att splittras på samma sätt, när Kalifornien, Texas och Alaska ville dra sig ur Amerikas Förenta Stater. Medan presidenten, senaten, domare och andra administrationer bekämpade varandra för att öka den egna makten, försökte de amerikanska medborgarna att tänka på sin egen framtid och fly över statsgränserna för att befinna sig i den stat som hade de bästa medborgarvillkoren.

SpåRätt ställde villkor på både USA och Europas stater att, om de inte kunde hålla fred och komma fram till gemensamma beslut, skulle SpåRätt hemlighålla sina innovationer och upptäckter. Fram tills att alla länder, stater och regeringar som befann sig i konflikt, beslöt om vapenvila eller kom fram till en tillfällig lösning.

Alla beslutsfattare förstod vad det skulle betyda i praktiken. De skulle hamna efter och inte hinna med i den högteknologiska, fredliga, utvecklingen. SpåRätt kunde, som multinationellt företag och global maktfaktor, ställa sådana villkor som varken Europeiska Unionen, Afrikas Förenta Stater eller de stater som fortfarande ingick i Amerikas Förenta Stater, hade befogenhet till. SpåRätt kunde, tills vidare, bilda en interim beslutandeorgan, motsvarande det som Förenta Nationerna borde ha, men inte hade mandat till att bestämma och genomföra.

Neoluddisternas Kurt Titahn protesterade högljutt, när SpåRätt ställde villkor som de som företag och handelspartner inte hade rätt till:

   Det här, menar vi inom neoluddismen, är exakt det som händer när multinationella företag och konglomerat får för mycket makt och har en sådan ställning i världen att ingen organisation kan ställa krav tillbaka…

Han var så upprörd att han inte visste riktigt hur han skulle formulera sitt motangrepp. Så då tystnade han.

SpåRätts juridiska ombud svarade, lugnt och utan att höja rösten:

   Det här handlar naturligtvis om formell, administrativ, makt eller informell, men ändå reella åtgärder. Vi har både de ledande neoidealisterna och ellekarna med oss i detta beslut. Vi kan ställa villkor om sanktioner mot varje land, stat, nation och regering, som inte vill godkänna våra handelsvillkor. De länder som inte är med oss, är emot oss. Så ser vi det. Vårt initiativ, just nu, här och nu, är att bilda ett Europas Förenta Stater: United States of Europé. Men inte nog med det. Vi kommer också att ställa krav på de forna öststaterna, med Ryssland, Ungern, Serbien, Kroatien och det gamla riket Österrike-Ungern och Habskburgska väldet, att också ingå en administration från Östrom och Bysans, med den administrativa staden Konstantinopel. Hela denna sammanställning av riken, länder, stater och administrationer, kommer vi att kalla för: SpåRätt Eurasia! Samarbeta eller inte. Det blir ert val!

Det blev förstås ett väldigt liv. Alla självständiga riken och stater ville motsätta sig denna expropriation av deras traditioner, kulturer, identitet och suveränitet. Men vem skulle de enas med? Vilka skulle ställa sig på deras sida, mot SpåRätt och det blivande SpåRätt Eurasia? Vart de än vände sig, såg de bara gamla fiender och meningsmotståndare. ”Min fiendes fiende, är min vän”, hade något förklarat, men här omgavs alla med fiender och fienders fiender, men ingen som skulle kunna bli till en sann, äkta och god vän.

Mich tänkte efter igen.

Det var ju inte SpåRätt som skapat den tidigare oenigheten. Splittringen hade uppstått när alltfler länder ville ha allt för sig själva och inte längre dela med sig. Det som SpåRätt gjort, var att försöka få alla inblandade att inse att de skulle tjäna mer på att samarbeta, än att motarbeta varandra. Krigen skulle kosta mycket mer än de skulle, eventuellt, kanske, ge i utdelning i krigsvinst, efter att någon av dem gått segrande ur striden. Att stå utanför skulle kosta mer, än att vara med, innanför.

Eftersom samma situation rådde också på andra sidan av Atlanten, i USA, hade SpåRätt i praktiken skaffat sig en global maktställning. Vem eller vilka skulle kunna sätta sig till motvärn? Alla var ju beroende av möjligheten till att, om det blev nödvändigt, antingen flytta ut i rymden, eller åka med någon av SpåRätts stjärnskepp, bort till planeten Ellek, vid stjärnan Vega, i stjärnbilden Lyran.

Neoluddisterna hade förlorat mark, gång på gång, när det som skulle bli kvar för alla människor att leva av på jorden, bara blev mindre och mindre. Hur skulle de alla kunna fortsätta sina liv på jorden, som ”förr”, om planeten ändå inte räckte till? Det ingick ju i neoluddisternas tänkesätt att de än en gång skulle, som det stod i bibeln, föröka sig och erövra planeten. Tills att samma situation som nu uppstod ännu en gång, eller att alla resurser, en gång för alla, var förbrukade.