Då uppstod hatet.

Var hatet, starka känslor av desperation och aggression, riktade mot främmande människor och deras sätt att leva, något nytt och okänt?

Till att börja med förklarades det med avundsjuka, från de som inte hade, mot de som ägde mycket, men ändå inte var nöjda och glada i sina liv.

Legs McNeil hade tagit upp sådant som var destruktivt och gick över styr, utanför de medverkandes kontroll, bland punkare och deras fans. De som ville ösa ur sig alla besvikelser, missräkningar, svagheter, undfallenhet och självföraktande feghet. Rocksångare och musiker spottade på publiken och publiken spottade tillbaka. De klädde sig i trasiga kläder, rev sönder varandras kläder, klottrade, skar sönder och förstörde. De använde lim, thinner och andra lösningsmedel och kemikalier, till att försvinna bort och slippa ta ansvar för vad de kände, tänkte och gjorde. De var på en gång sårbara in i bara huden, men självsäkra, tuffa och aggressiva, utåt.

Många av dem skolkade från skolan, var aldrig hemma hos föräldrarna, som inte heller var hemma särskilt ofta, åt dåligt, skötte sin hygien och hälsa dåligt, levde på kaffe, godis, cigaretter och illegala droger. Var de än gick och befann sig, mötte de vuxenvärldens förakt, hänsynslöshet och, kanske det svåraste, likgiltighet.

Fram tills att datorerna och internet skulle finnas tillgängligt överallt, ute i samhället, i skolan och i hemmen, var hatet varken riktat eller fokuserat. Punkare och skinheads bar nazisymboler, hakkorset, torshammare och andra kännetecken på att de var farliga och desperata. Detta, ännu så länge, bara för att väcka uppmärksamhet och skrämmas. När ingenting gav önskat resultat, övergick de till att reagera i ord och med handling, mot ”etablissemanget” och den ”politiska korrektheten”. Männen hade länge dragit sig undan, för att, när de inte jobbade, titta på sport på teven, eller dricka öl med kompisarna. Därför blev det kvinnorna som fick dra det tunga lasset och blev sedda som ansvariga för att barnen i allmänhet och de unga männen i synnerhet, blev odrägliga och aggressiva.

I samhällets undre skikt fanns redan ett uttalat kvinnoförakt och en skräck för homosexuella och andra avvikare. Därför var det inte så konstigt att skällsorden mot pojkar och män, blev ”bög” och motsvarande mot flickor och kvinnor, ”hora”. Men underst, längst inne, var det ett självförakt och rädsla för att bli utstött och isolerad, som var sårbarhetens innersta nerv.

Självmorden och självskadebeteendena blev allt vanligare, men varför ta ut skräcken, smärtan och ångesten, på sig själv eller varandra, när man likaväl kunde angripa och trakassera dem som verkade vara oberörda och till och med översittaraktiga?

Mich tyckte sig se ett mönster som han som andhryb kunde se, men som människorna själva inte var medvetna eller ville bli medvetna om. De som halkat efter och hamnat i bakvattnet, kämpade för livet för att överleva ännu en dag. De andra, högre upp i näringskedjan och samhällshierarkin, hade fullt upp med sina egna karriärer och snirkliga vägar till framgång och rikedomar.