Mullvadarnas påverkan.

Atombomben och kärnvapenkriget låg som ett mörkt täcke, en sordin av dystert brus, dag efter dag. Det var en annan slags dödsmedvetenhet, än att varje människa, förr eller senare, skulle dö. Med ett större krig som alltid fanns som ett hot för människorna, var än de befann sig i världen, kunde allt vara slut och över, på bara några dagar.

Legs McNeil hade beskrivit i sin bok om punken och punkrocken, om en värld och en tillvaro som låg långt borta från de traditionella amerikanska idealen, om ”the selfmade man” och att: ”var och en är sin egen lyckas smed”. Keith Richards och John Cale var intresserade av musiken. Mick Jagger var en entertainer och performanceartist. Andra senare grupper och artister hängav sig åt attityden. De ville förändra samhället med sin musik och sina texter, men också komma bort från ett liv som knappt var människovärdigt eller märkvärdigt. Därför kunde det uppstå grupper som kallade sig för Dead Boys, målade sig och klädde ut sig till zombies, eller utropade från scenen:

   Lev hårt och dö ung!

En annan bok av Legs McNeil, Jennifer Osborne och Peter Pavia: ”The Other Hollywood. The Uncensored Oral History of the Porn Film Industry” handlade en närbesläktad kultur, av människor, likt mullvadarna, som inte lyckats i sin karriär, kom från trasiga hem och familjer, ville tjäna snabba pengar, umgås på partyn och i andra glamorösa sammanhang, sökte uppskattning, bekräftelse och uppmärksamhet, eller bara för att fly bort från en vardag i tristess.

Det var som ett surr dygnet runt, alltid pågående varningssignal om ett hotande kärnvapenkrig. Det var stressande och påfrestande för nerverna, att aldrig säkert veta om eller när ett kärnvapenkrig skulle bryta ut. Som om någon skulle trycka på knappen, bara för att slippa tortyren av osäkerhet, otrygghet och okunskap.

Många barn och unga blev desperata, förtvivlade desperados eller terrorister, som hellre begick självmord, deltog i terroristaktioner, eller dämpade sin ångest med narkotika och andra droger.

Ett fåtal, när ångesten inte var alltför stark och närvarande, valde musiken som uttrycksmedel. De hade något att göra. De hade ett mål och de ville beskriva den verklighet som de upplevde som sann.

I samhället ökade kraven på varje enskild människa att hänga med och ständigt göra sitt allra yttersta, i hemmet, på arbetet, i fritiden och under dygnets mörka timmar. Det kunde leda till en hel del högre kostnader för skattebetalarna, när medborgarna sökte vård och behandlingar, mediciner och dieter, fysisk träning och psykisk avkoppling.

Experter och specialister på arten Människas hälsa och välbefinnande, kom med ständigt nya rekommendationer och tips om hur att ordna sitt liv till det bättre, om inte annat så för att slippa skuldkänslor och dåligt samvete.

Mullvadarna förväntade sig av den äldre generationen att någon med fullt allvar och med ansvar skulle våga tala och säga:

   Så här är det. Vi vet vad ni känner och vi känner på samma sätt!

Vad var det som de kände och upplevde?

Varför var det ingen av de äldre som vågade erkänna öppet att det var så dåligt och illa?

Troligtvis, sannolikt, därför att de skulle uppleva det som om de var betydelselösa, värdelösa och, vilket de faktiskt var; handlingsförlamade. De skulle verkligen kunna göra något, men de var alltför rädda för att förlora allt de som de trodde, ansåg, att de hade.