Människornas framtid bestod alltså av tre språng: det psykologiska och mentala språnget. Det evolutionära språnget och språnget ut i världsrymden och universum. Det var dit som Ådran höll på att styra.

De tre sprången var oskiljaktiga och helt beroende av varandra. Det psykologiska och mentala språnget innebar för människorna att överge den antropocentriska, solipsistiska och nihilistiska låsningen. Språnget skulle leda fram till en ekocentrisk, uppgåendet i en universell, andlig upplevelse och att denna objektiva sanning övergår arten Människas förstånd och intelligens.

Det andra språnget skulle kunna tolkas som det unika, enastående, ”Singulariteten”, när människorna skapade andhryberna till sin avbild, men själva aldrig skulle kunna uppleva eller ingå i deras sammanhang, existens och tolkningar av världen. Människorna hade, tillsammans med ellekarna, skapat och format en varelse som kunde uppfattas som en spegelbild, men som innehöll många fler dimensioner än de själva, förebilden. Människorna hade inte gjort sig själva till en Gud, gudar eller avgudar. De hade förverkligat ett fenomen som de själva aldrig skulle kunna delta i eller omfatta i dess helhet.

Det tredje språnget var Exodus, ut i rymden och universum. Människorna, i deras nuvarande form, skulle för alltid, för all framtid, överge jorden och Tellus, för något annat, som de ännu inte visste vad det var. Det var det språnget som neoidealisterna levde för, men neoluddisterna inte hade förmågan till att varken föreställa sig, eller sätta tro eller förhoppningar till.