Ute i rymden och universum fanns inte längre några kompasskurser och riktningar, annat än dem som gällt för människorna på jorden. Med Tellus gravitationsfält, polernas magnetfält och neoluddisternas föreställningar om vad som var upp eller ner, kunde de som utvandrat behålla gamla traditionella tänkesätt. Var norr, upp mot Arktis och Nordpolen, upp, och söder, ner mot Antarktis och Sydpolen, ner, så vad kallades riktningen in mot planetens mitt, eller utåt, upp mot rymden och stjärnorna?

Det var som när man talade om en sträcka på markytan och kallade den för en längd, medan sträckan upp mot skyn, kallades för en höjd. Men varför kallade människorna en människas sträckning från fötterna upp till huvudtoppen, för en längd, och inte en höjd? En giraff var ju högre än en elefant, men knappast längre, om man inte mätte dem båda, utlagda på marken.

Alla sådana måttstockar hade uppstått när människorna befunnit sig i vardagen. När de neoluddistiska tänkesätten fortfarande härskade över de vetenskapliga.

Under härskarinnan Angela Superstar tillverkades den ena andhryben efter den andra. SpåRätt hade räknat ut att antalet helst inte borde överstiga en miljard andhryber. Deras livslängder var beroende av arvsanlag AndroArt modifierat i stamcellerna. Andhryberna sökte upplevelser, som bestod av sinnesintryck som de kunde bearbeta, ensamma eller tillsammans.

Neoluddisterna, vilka var i stort sett de enda människor som fortfarande fanns kvar på Tellus, höll sig kvar i Australasien, för att där utveckla sin version av mänsklighetens mening med tillvaron, in i framtiden. De fortsatte med samlandet av kunskaper och erfarenheter från förr. Med tiden lärde de sig att ha utbyte med neoidealisterna, för att använda sig av minnen, gamla kunskaper och erfarenheter. Det fanns gamla tekniker som även människorna ute i rymden kunde ha användning av, antingen som de var i sitt ursprungliga skick, eller förändrade och förbättrade, anpassade till nya innovationer och upptäckter.