Om inte de kunde få sin vilja igenom, skulle inte heller någon annan få det.

Angela Superstar skulle se till så att så många människor som möjligt kunde ”go outspace”, med Exodus. Kvar på jorden fanns en befolkning av neoluddister som sökte sin hembygd, sina rötter, sin identitet och en gemenskap.

Den allra första rymdstationen som SpåRätt placerat ut, utanför Tellus gravitationsfält och atmosfär, var nu ett gammaldags museum och monument. Det användes inte längre som rymdstation eller bostäder, men kunde fungera som inspirationskälla till nya innovationer och upptäckter.

I närheten av det fanns SpåRätts första rymdhotell, Star Vegas, med nöjesanläggningar och en stor scen för underhållning och teveshower. Det var Harriet Backe, tillsammans med Baltazar Vaduvill, som ordnat med allt detta, samtidigt som hon skapade och styrde upp SpaRatt Entertainment och SpaRatt Science Channel, för satellitsändningar med televisionen. Dessa båda kanaler var viktiga för att sprida information, kunskap, erfarenheter och, kanske främst, göra reklam för att flytta ut i rymden. Där fanns tävlingar där deltagarna kunde vinna bostäder i rymdstäderna, eller en kortare semestervistelse på någon av turistorterna, där ute och uppe, ovanför himlens moln och närmare stjärnorna.

Någon gång måste det ske. Det var sannolikt att förändringen skulle inträda, vid ett större generationsskifte, eller en katastrof som ingen kunde förneka eller bortförklara.

När AndroArts forskare i genetik och evolutionsteori, kommit på hur människorna skulle kunna leva längre, än att bara bli hundra eller tvåhundra år, blev de unga mer intresserade än förr, vad som skulle hända med dem, när inte längre Tellus fanns. Ett jordklot förvandlad till en stor och öde måne, var ju ingenting att se fram emot.

Med neoluddisternas nihilistiska världsbeskrivning var det självklart att alla människor skulle dö, jorden gå under och allt skulle ta slut. Så, varför bry sig?

När så fler unga insett att de kunde leva ett längre liv, på minst femhundra år, blev det annat ljud i skällan. Hur skulle de kunna leva vidare, när Tellus tid snart skulle vara ute och över?

Neoidealisternas lilla skara växte med flera miljoner nya anhängare, bara på några veckor. De som levde på medborgarlöner, började spara för att kunna uppgradera sina celler till att klara ett längre liv. Rymden blev plötsligt intressant igen, när människor förstod att Tellus ändå var för liten och snart obrukbar som boplats och hembygd.