Mich hade i sina studier av Jim Leggs Ådran, funnit hur Frånlandsvindarna och SpåRätt länkat samman tankegodset från upplysningen och idealismen, fram till The New York Renaissance, med ideologer som POP-konstnären Andy Warhol och författaren och den ansvarige för mycket av det som representerade The Beat Generation, William S. Burroughs, för att finna en ny bas, till neoidealismen och SpåRätt.

Ludwig Wittgenstein och William S. Burroughs hade båda läst och påverkats av kulturpessimisten Oswald Spengler. Han kanske inte var den värsta, men hade ändå beskrivit i sin bok om ”Västerlandets undergång”, hur kulturer från förr hade rasat samman och försvunnit. Filosofer, som Alexander Bard i Sverige, som önskade profetera om framtiden, fastnade ofta i dystopiska visioner om hur illa det skulle kunna gå, för, framför allt det nuvarande etablerade samhället, ämbetsmannaväldet, etablissemanget, det politiskt korrekta och annat som fortfarande fanns, odebatterat och odefinierat, i det Stora Självklara. Det som andra hävdade redan fallit ner i den Stora Glömskans mörka slukhål.

Förnyarna, neoidealisterna, hade för avsikt att lyfta fram nya visioner och ideal. Profeter och filosofer av den gamla stammen, som ville förklara och försvara det från förr och det som skulle stå för klassicism, humaniora och humanism, höll fast i den nihilistiska versionen av realismen, ödestroende i fatalism och defaitism, med mirakelsvar, spådomar, bannbullor och domedagsprofetior, som mer eller mindre kunde bli till självuppfyllande profetior. Om alla trodde att det skulle bli ett nytt världskrig, var det då inte bäst att upprusta och skaffa sig de senaste moderna och effektiva vapnen?

Den militära upprustningen gick ut över det civila samhället, när uppfinnandet av nya vapen och stridstekniker gavs större betydelse och värde, än tillverkningsindustrin i det civila samhällets vardag.