Övergivandet av de sista neoluddisterna.

Det skulle förekomma stridigheter mellan neoluddister och andhryber, men andhryberna var begåvade nog att inte besvara neoluddisternas provokationer. Istället fick de leva som de ville, inom sitt område. Med tiden skulle även de inse och förstå att de inte kunde fortsätta att växa i antal. Ju fler de blev, desto mindre åt var och en.

Andhryberna byggde upp näringstankar som bestod av växter från havet, tång, sjögräs och alger. Med sin välutvecklade smak och känsla för de vaga aromerna och nyansskillnader i kulörerna, behövde de inte så mycket, för att få i sig all den näring som de behövde.

SpåRätt och neoidealisterna fortsatte att etablera sig ute i rymden. Därmed upphörde konflikterna mellan neoluddisterna och neoidealisterna, en gång för alla. Neoluddismens storhetstid var över och slut.

Människornas världsbilder var beroende av att de kunde ha olika uppfattningar och tänkesätt. Bara efter en kort tid ute i rymden, uppstod det nya grupper av förvaltare och förnyare. Människorna utvecklade en ny syn på vad som var eller kunde vara hemma och hembygden. Förnyarna blev de som flyttade längst ut och längst bort, från Tellus och Solsystemet. Virtualisterna arbetade vidare med sina drömmaskiner och virtuella förstärkningar av verkligheten. I rymdstäderna och rymdlandskapen fanns förstås ingen vild och orörd natur. Allt var människoskapat och utformat för människornas vardagsliv och behov. Futurologerna, mest intresserade av maskiner som kunde tjäna människorna på bästa, enklaste och bekvämaste sättet, arbetade som myror i en myrstack, med att förbättra och förstärka bebyggelsen och de artificiella landskapen. Människorna, som bosättare och nybyggare, hade fullt upp att göra och ingen tid över till att gå och dra, sitta vid backstugan eller på ljugarbänken. Deras arbete var samtidigt deras lön och belöning.

Det Stora Självklara var inte längre så självklart, när mycket av sådant som hörde samman och hängde ihop med det som var självklart, naturligt och normalt, inte längre fanns tillgängligt i människornas vardagsliv. Därför var det mycket från det Stora Självklara som föll ner i den Stora Glömskan. SpåRätt, som tidigare haft historiker, idéhistoriker, antropologer, etnologer, etologer och beteendevetare, till att uppbearbeta sådan kunskap, information och erfarenhet som funnits tillgänglig i det Stora Självklara, såg till att tillsätta en kommission för att se över det gamla och, där det behövdes, ersätta det nu plötsligt obrukbara med något motsvarande, men helt nytt. Det var som att ersätta ett solur med ett timglas, eller en analog klocka med urtavla och visare, med en digital kronometer.

Den virtuella verkligheten ersatte i mycket människornas gamla behov av att resa, uppleva och upptäcka det som var nytt och okänt.

Annonser