När Zanna kommit ut ur drömmaskinen, var avslappnad och varm efter att ha sovit i solen på stranden, duschade också hon och klädde sig i en kortärmad bomullsklänning med mönster av stora röda blommor med vit bakgrund, från Hawaii. Var det något som de kunnat ta med sig mycket av, vid utflyttningen, så var det just kläder och skor. Det skulle ta tid innan den produktionen kom igång. Därför blev alla uppmanade till att ta med kläder som de tyckte om och trivdes i, gärna i material som kunde bli svåra att tillverka, i 3D-skrivarna.

De gick ut ur huset och fram till köksträdgården och täppan. Så fortsatte en lite ringlade gång av stenbeläggning, fram till grinden och ytterdörren. De låste efter sig när de gått ut. Ut var utanför deras privata hem och bostad.

Med jämna mellanrum passerade de genom luftslussar. Annars byggde ramverkets arkitektur på mycket variationsrika strukturer och mönster. När det inte fanns någon naturlig miljö och ingen himmel med moln, var det med avsikt som SpåRätt tillverkat allt i omgivningen med oregelbundna former och färger. Avstånden var så korta att de formgivits med labyrintliknande dörrar, avsatser, backar och naturtrogna avvikelser. Det alltför lika och homogena, skulle ge hjärnan och kroppen för lite att arbeta med, på lite längre sikt. Därför var också varje hus lite annorlunda, i storlek, arkitektur och former. De kunde påminna om gammaldags kråkslott eller snickarglädjen, från slutet av 1800-talet, före funktionalismen slagit igenom.

De gick förbi Joes och Marys hus. Snart kom de utstörtande för att fråga om de fick följa med på en promenad. De fick de, naturligtvis:

   Bara trevligt med lite sällskap, sa Zanna. Känner ni till något som är sevärt och som vi kan ha som mål?

   Ja, sa Joe. Vi har inte varit där ännu, men det ska finnas ett köpcenter, eller nåt sånt, lite längre bort.

   Då föreslår jag, sa Mich, att vi går dit.

   Visst, det blir bra, sa Mary.

Efter att neoidelisterna infört möjligheten till förlängt liv, blev det allt vanligare att alla människor såg lika gamla eller unga ut. Några hade kanske en och annan rynka, ”kråksparkar” vid ögonen, eller att händernas hud åldrats tidigare. Annars såg de flesta ut som om de befann sig i åldern mellan tjugofem och trettio år.

Med den nya genetisk-biologiska teknologin kunde man bevara samma ålder i över tvåhundra år. Då och då kom det ut nya produkter på marknaden, eller inre organ som man kunde byta ut, för att det inte skulle uppstå något slitage organen emellan. Var hjärtat ett nytt, syntetiskt, kunde det vara dags att se över blodomloppet och cirkulationen också. Det för att utnyttja hjärtats hela kapacitet, så att det inte bildades ”flaskhalsar”, mellan artärer och vener, eller hjärtats utpumpning till aorta, eller alveolerna och kapillärerna i lungorna, med friskt och färskt syre.

Området där de bodde, kunde påminna om the Muchkin Coutry, i filmen ”The Wizard of Oz”, med Judy Garland, från år 1939, eller hobbitarnas rike, i J. R. R. Tolkiens böcker om Sagan om Ringen; Fylke. Det var varken en variant av den gamla science fictionfilmen om ”The Truman Show”, idylliska, paradisiska och utopiska förortsstad och radhusvärld. Men inte heller Ridley Scotts filmversion av Philip K. Dicks roman ”Bladerunner”. Varken en syntetisk värld för akvariefiskar, eller ett skräckfilmsscenario från ”Jurassic Park”.

Tack vare och med hjälp av drömmaskinerna kunde människorna få utlopp för sina drömmar, med öskningar, behov, begär och lustar. I dem kunde de uppleva hot, faror, risker och mardrömmar, i den grad som de själva hade förutbestämt. 

Annonser