Det var bara aktörerna, agenterna eller skådespelarna, eller vad de nu kallades, som hade alla andra huvudroller, biroller och statistroller i drömmen.

Drömmen pågick alltså på en scen, liknande kulisserna från de gamla filmerna om ”Doktor Mabuses Testamente” eller ”Doktor Caligaris Kabinett”, expressionistiskt, överdrivet, distanserat och samtidigt skrämmande närgånget och intimt.

Mich bestämde sig för att utforska teatern, scenen och kulisserna lite närmare. Han gick ut till det han trott var sceningången, men där fanns ingen dörr. Kanske att skådespelarna kom in på scenen, bakom scenen istället för från sidan. Han tittade upp. Där uppe hände både de kulisser som var framme just nu och ett lager av sådant som lätt skulle kunna hissas ner och ge en helt annan scenbild eller föreställning.

Han tänkte ropa ”Hallå!”, som skådespelarna förr eller senare gör i skräckfilmer, men det kändes lite löjligt. Inte kunde väl drömmaskinen ha speciella anställda, engagerade och anlitade levande varelser?

Han gick in och runt bland kulisserna, men fann inget annat än nya kulisser, gångar och trånga passager. Kanske inte så underligt? Han var fortfarande inne i drömmaskinen. Drömmen pågick fortfarande. Att avslöja hur drömmaskinen fungerat inuti och inifrån, var samtidigt som att kunna kliva ur sin dröm, mitt under pågående drömmande. Var det möjligt? Blev inte då också verkligheten, eller drömmens version av verkligheten också en del av drömmen och drömmandet?

Annonser