Mich hade trott att drömkulorna var bundna till en och samma drömmaskin. Kanske att det fanns behållare och rörledningar som hämtade och förde vidare drömkulorna, när de var fyllda av information, till en annan drömmaskin, eller för att ”rapportera” till centraldatorn?

Mich var inne i maskinen. Han antog att maskinens receptivt, tog emot signaler, elektriska impulser och signalsubstanser från varje människa som använde drömmaskinen. Maskinen tog också upp och bearbetade de önskningar, drifter och behöv som varje människa och drömkropp utsöndrade. Men om det var så, undrade Mich, vart tog allt vägen och vad användes det till?

Centraldatorns CPU och de arkiverade frågorna, sändes ut till den människa som troddes sitta inne med svaret på en hittills olöst gåta.

Gåtorna presenterades för människorna genom deras upplevelser i drömmaskinerna. Mer än så kunde inte Mich förstå.

Han fortsatte att träva sig in och framtill sceningången och dörren in till scenen. Liksom dagen innan fanns det inga där, förutom han själv.

Arbetet på en teater måste som på alla andra arbetsplatser vara ordnat enligt ett visst system eller ordning. Annars skulle ju kulisser och dekorer från en pjäs, kunna dyka upp vid helt fel tidpunkt i ett annat drama.

Lite längre bort kunde han ana en ljusspringa. Det var en dörr som stod på glänt. Mich tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dörren. Han klev in i ett upplyst rum, som såg ut som en scen från en saga. Kunde det vara sagan om Hans och Greta, eller om Pomperipossa, med den långa näsan?

Där var det också tomt och tyst? Antingen var det natt i deras värld, eller så var alla aktiva någon annanstans.

Scenerna kändes bekanta. Som om han upplevt dem någon annanstans.

Han gick in bland draperierna bakom pepparkakshuset, men där fanns heller ingenting som kunde tyda på mäsklig närvaro med liv och rörelse. Mich kom på att han skulle ändra på inställningen, inom sig själv. Då steg det ur mörkret fram en stor vit kanin, med hängöron.

   Vad heter du, frågade kaninen.

   Jag heter Mich, sa Mich.

   Jag är inne i en drömmaskin och försöker förstå hur den är konstruerad.

   Det lyckas du aldrig med. Eller rättare sagt; det har ingen hittills, ännu sån länge klarat av.

   Varför inte.

   De känner inte sig själva tillräckligt bra. De tror att de känner sig själva bättre, men det är för att de aldrig vågar möta sitt innersta inre.

   Finns det ett sånt, då?

   Jag vet inte, sa kaninen. Jag tror och antar det.

   Vem är du, frågade Mich.

   Jag tillhör tricket om den vita kaninen som trollas fram ur en trollkarlshatt.

   Var är han då? Är han nånstans i närheten?

   Ja, jag tror det. Han borde va här nånstans. Om han inte gömmer sig för mig. Så kan det vara.

   Varför skulle han vara rädd för dig?

   Hans trollkarlshatt var alldeles för liten, för att jag skulle få plats i den. Då skulle jag trolla så att hatten blev mindre, så att jag kunde krypa in i den. Men jag betonade troligtvis trollformeln fel, så trollkarlen försvann istället.

   Kan du inte trolla tillbaka honom då?

   Jo, kanske. Men jag vet inte om ifall jag vill. Han var ingen trevlig trollkarl som gav mig av morötter och vitkål. Kanske att jag kan trolla fram en bättre, trevligare och hyggligare trollkarl? Vi ses!

   Vänta. Påverkar jag mina önskningar, här i drömmaskinen.

   Ja, absolut, men ingen som jag träffat på hittills, vet hur det går till?

Annonser