Så vaknade han upp ur drömmen i drömmaskinen. Han klev ur, tog en dusch och klädde på sig kläderna. Det var detta som var verkligheten, men vad var det för en slags verklighet, där det inte fanns någonting att göra?

Senare på dagen skulle han, Zanna, Joe och Mary gå på sin promenad. Han tänkte över människornas nya uppgift; att skapa, tillverka eller mana fram idéer, från det omedvetna, undermedvetna, det Stora Självklara eller till och med från Den Stora Glömskan. Tomtenisserobotarna fungerade i mycket enligt det Stora Självklara. De var programmerade med normer, värderingar, rutiner och vanor, från hur människorna levt på jorden. Där de upptäckte en brist, sände de informationen vidare till centraldatorn, som snart satte in ett projekt om hur felet kunde rättas till. Allt var logiskt och rationellt, men var det tillfredsställande, också för människorna? Skulle det till och med gå så långt att tomtenisserobotarna medvetet och avsiktligt skulle tillverka sådana fel som människorna kunde rätta till, bara för att ha något att göra och uppleva en betydelse?

I köksträdgårdar och villatomter kunde människorna förr, på ålderns höst, plantera, rensa bort och pyssla med sina blommor, buskar och träd. Vid rymdbostäderna fanns ännu ingenting sådant, eftersom allt var konstgjort och färdigt. Det fanns ingenting att göra om eller lägga till.

Drömmaskinerna blev i mycket det som ersatte semestrar, hobbies, fritidssysslor och tidsfördriv. Mich hade funnit på sin miniatyrmodell av drömmaskinen, för att komplettera den med allt det som han upplevt och varit med om där inne. Det enda han kunde oroa sig för, var att materialet förr eller senare skulle ta slut. Vad skulle hända då? Skulle han inte längre ha något att drömma om?

Annonser