Den misslyckade arten.

Först besegrade människorna djuren på jorden. Efter djuren återstod de människor som inte kunde försvara sig. När jägarnas, samlarnas och nomadernas folkstammar hamnat utanför den mänskliga, västerländska civilisationens ärorika marker, hus, byggnader och slott, återstod det för herrefolket att bestämma att det var de som styrde och ställde. Därför utsåg de sig som Guds ställföredrädare och avbilder på jorden.

Det något annat folk hade, öppnade man ett krig mot för att som besegra dem, underkuva dem och ta ifrån dem sådant som var deras.

Mänskligheten ökade i antal. Borgar blev till slott, herredömen, grevskap och landskap. För varje större härförare och starkare befolkning, utviddgades landet och territoriet. Familjer slöt sig samman, egendomarna växte och soldaterna allt duktigare på att kämpa och sloss.

De mest framgångsrika fick i belöning av sin herre ett eget slott, egna undersåtar, med mark att odla, djur att vakta, mjölka och slakta. Människorna fick tid över till att ägna åt konst, hantverk, skolning, bildning, förkovran till att uppfostra, lära upp och utbilda de sina.

Den råa stridstyrkan ersattes av adminstrativ makt, införandet av ett domstolsväsende, ett prästerskap, kloster, sjukvård, hantverksskråer och handel med andra byar, städer, länder och riken.

Den mänskliga arbetskraften ersattes med hävstången, vattenkraften, ångkraften, kolet, oljan, bensinen och elektriciteten.

Efter kolonialismen och kolonisationen av länder, riken och folk långt borta, återstod de sista uppgörelserna med det Första och det Andra världskrigen.

De som avslutades med atombomberna över de japanska öarna Hiroshima och Nagasaki.

Den överlägsne härskaren, riket och landet, var den som hade makten till att bruka de flesta, starkaste, kraftiga och största kärnvapnen.

Terrorbalansen bestod av att kunna hota omgivningen om repressalier. Hjältekonungen var därmed död. Att förlora och dö i strid, blev meningslöst, när det inte längre skulle finnas någon som kunde sakna, spilla sina tårar, bygga statyer och monument.

Därmed tog historien slut.

Barn och ungdomar växte upp med det ständiga hotet om ett kärnvapenkrig. Kriget var inte någon dom från en högre makt, en rättvis Gud, en bestraffning över människornas ondska eller de synder de begått eller misstänktes ha begått.

Krig, mord, självmord, självdestruktivitet och kontraproduktivitet blev på sätt och vis samma sak. För att inte själv begå självmord, var det lättare att mörda någon annan. Vapen fanns det gott om, men varför döda?

Männen skulle förstås döda för att få de vackraste kvinnorna på jorden. Med dem skulle de sätta nya barn och människor till makten. De skulle kunna underkuva sig andra människor och djur, för att få dem till tjänare, slavar och lydiga och lojala undersåtar.

Alla de övriga skulle motas bort och tvingas till flykt, för att det segrande folket skulle få det bättre och leva i njutning, bekvämlighet och en tillfredsställande tillvaro.

Så hade det varit och det hade nog kunna förbli så ett tag till, om inte både Sovjetunionen och USA trappat upp i kärnvapnens terrorbalans och kapplöpningen ut i rymden, med målet att landa på Månen.

Under tiden växte antalet fabriker och industrier på planeten Tellus. En helt ny stor och utbredd medelklass bildades, med ekonomiska resurser till att skaffa sig en utbildning, göra karriärer inom lönsamma jobb, köpa en villa eller ett radhus, för att på fritiden och semestrarna umgås, ha trevligt och njuta av livet tillsammans.

Det var den amerikanska drömmen! Alla skulle kunna bli sin egen lyckas smed!

Sovjetunionen lockade sin befolkning med rättvisa åt alla, att alla skulle ha det lika bra, med en jämförelsevis lika hög levnadsstandard som den i USA och i Västerlandet. Där avskaffade man alla gamla drömmar och ideal, för att utse ”De Goda Ledaren” som skulle ge dem arbete, lön, framgångar genom femårsplanerna, riktiga utbildningar, arbetstrygghet, ett välutvecklat socialt välfärdssystem, där alla kom till sin rätt, behöll sitt människovärde och kunde fortsätta att kämpa för idealet och visionen om det Kommunistiska Samhället som Paradiset på jorden.

För att skydda Sovjetunionen från det onda kapitalistiska USA och för att skydda det fria och lyckliga landet och befolkningen i USA mot det diktatoriska och helvetesliknande Sovjetunionen, byggde man murar och utformade militära strategier och vapensystem.

Det var åtminstone så som beslutsfattarna, politikerna och de ekonomiska rådgivarna tänkt sig framtiden, för jordens befolkningar.

Att stormakterna fortsatte med upprustningen av kärnvapnen och fortsatte att tillverka vapen och strategiska och taktiska lösningar, i fall att, var det inte många som talade om. Hade inte människorna och mänskligheten i alla tider befunnit sig i strid, om maktbalanser och allianser?

Under en tid fram till åren 1960 och 1970 fortsatte de som hängivet arbetade med ”Utvecklingen”, med att visa upp de senaste tekniska innovationerna och de geografiska landvinningarna. Science fiction i böcker, tidningar, teveserier och på film på bio, visade upp hur människor for omkring ute i rymden, för att färdas från den ena galaxen och solsystemet till det andra.

Inom bara några årtionden skulle vi alla människor på jorden kunna vistas ute i rymden, beundra stjärnorna och besöka någon annat människoliknande folkslag på en planet på ljusårs avstånd från Tellus

Utvecklingen och framstegen tog inte slut. Produktionen av varor och tjänster rationaliserades och effektiviserades. Människorna blev allt duktigare på att köra bil, använda sina datorer hemma och på jobbet, mobiler, smartphones, surfplattor och annan digital elektronik och automatik ledde till att människorna fick alltmer av tid över.

Men hotet om ett förestående kärnvapenkrig fanns kvar. Skulle nu USA och Ryssland ingå en fredspakt och en allians mot Kina, Indien och kanske Afrika? Hur skulle det påverka Australien och Oceanien?

Allt fler barn och ungdomar kände att det inte gavs någon plats åt dem i framtiden. Utbildningarna skulle vara för komplicerade, avancerade och abstrakta. Alla var inte födda till matematiker, logiker, analytiker eller ingenjörer.

De sorterades snabbt ut ur undervisningssystemet och hänvisades till, ja, va då?

Ingångsjobben i affärer, butiker, bensinmackar, banker, livsmededelskedjor och mekaniska fabriker, hade ersatts av automater, kontrollsystem, datorer, robotar och andra maskiner.

Så länge det behövdes nya hus, kunde unga män få arbeten som byggnadsarbetare, men de ersattes snart av färdiga modulhus eller hus som byggdes av 3D-skrivare, enligt de ritningar som sändes över från arkitekternas ritbord, direkt till 3D-skrivarna.

Kommunikation och logistik hade alltid haft behov av orderbeställare, kundtjänster, praktisk omställning av laster, information och körvägar, tills att också sådant kunde tas om hand av förare eller direkt av de förarlösa långtradarna.

De äldre blev till neoluddister som nostalgiskt drömde sig tillbaka till hur det varit förr. De yngre ingick i nihilistiska grupper, med samtal om vad de skulle göra i framtiden, eller i värsta fall; om det inte var lika bra att ”spränga hela skiten i luften”. Flera av dem sällade sig sedan till terroristgrupper och nätverk som Svartråttorna och senare Nostalgisterna.

Hur de än resonerade med varandra, kom de var gång fram till ord som: ”förintelse”, tillintetgörelse”, förstörelse, skadegörelse, hat och hämnd, för att de själva aldrig skulle få någon verklig chans.

Därför var det heller inte så konstigt att flera av dem blev till ”preppers” och ”survivalister”. För att överleva den stora smällen, Armageddon, Ragnarök, kärnvapenkrig med ihållande radioaktivt regn, som i sig kunde bränna sig in i huden, orsaka cancer inne i kroppen, eller avge strålning som kunde påverka livet för kommande människor och generationer.

För att romantisera tillvaron lite, gav de sig namn som ”The Lost Generation”, ”The Beat Generation”, punkare, skinnheads och senare indelningar i olika lösa nätverk av extremister, militanta veganer, Naturens Rätt, eller deltog i rollspel och lekar som kunde påminna om militärens förberedelser inför större olyckshändelser och katastrofer.

Andra planlade hur de skulle kunna leva hela sina liv under bergen, i bunkrar, skyddsrum och med inblyade väggar och tak.

Flera upplevde sig vara svikna och besvikna av de vuxna och de kommande generationer av beslutsfattare, ideologer och politiker. De som inte tog till våld, gick ner sig i droger eller begick drastiskt eller långsamt, självmord.

Mich förstod att det var allt detta som Johan och Ylva Frånlandsvind hade sett framför sig, i en värld och en vardag som till största delen handlade om att producera och konsumera; köpa billigt och sälja dyrt.

Hur än Johan och Ylva vände och vred på problemen de såg omkring sig, kunde de inte finna på någon annan lösning än att, långsiktigt, satsa på att färdas ut i rymden.

Det var först när Evert och Anneli födde sina tvillingar Adam och Sophie, som det kom en första öppning. Den dagen då ellekarna gav sig till känna och bjöd in Sophie in i deras rymdfarkost.

Sådana berättelser var vanliga på den tiden, bland ufo-folk, i massmedia och i filmer från den amerikanska underhållningsindustrin. Där fanns filmerna om ”E.T”, ”Närkontakt av Tredje Graden”, ”Terminator” och ”Superman”.

Johan och Ylva lade märke till att alla de, än så länge, oöverstigliga problemen, redan var lösta, eller bara förbiseddes.

Med ”E.T.” var det bara att tro på att han kom ner till pojken Eliot, talade om att han ville resa hem igen och att han kunde cykla i luften. Mycket mer fick man inte veta.

I ”Närkontakt av Tredje Graden” var det en massa människor som samlade ihop skräp och annat för att på så vis bli kallade till en hög höjd. På den höjden skulle ett utbyte ske. Ur en främmande rymdfarkost kom det amerikanska soldater som tydligen blivit kidnappade och upptagna till utomjordiska platser. En liten människopojke övergav sin mor, för att också han skulle kunna komma med och lära känna den andra befolkningen, någonstans ute i rymden och universum. Så fanns förstås hela den uppsjö av filmer, tidningar, böcker och broshyrer som gick ut på att utomjordingarna var fientligt inställda och var ute efter att erövra Tellus från människorna.

Mich funderade över vad han skulle fråga Johan om?

Vad hade fått Johan och Ylva att börja se SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter som en rymdstation eller en rymdfarkost?

Problemet med drömmaskinen var ju just att den inte skulle kunna producera ett svar till Mich som för Mich redan var anat eller känt. Det borde åtminstone logiskt sätt vara så att Johan bara kunde ge Mich det svar som Mich trodde att Johan kunde svara.

Mich klädde av sig och gick in i drömmaskinen. Han hade glömt att stänga av den från den förra gången, så det var bara att sätta igång.

Till sin förvåning behövde Mich inte passera ridån, draperierna, kulisserna och rekvisitan den här gången. Han hamnade i ett tomt rum med en dörr rakt fram. Han öppnade dörren och stod ute på en äng. Det var sommar och varmt. Han såg sig omkring. Nedanför ängen var det en träddunge av björkar, Han gick ner mot den och in på en liten stig. Så kom han fram till en liten sjö och ett gammalt hus. Han förstod att det mesta vara en vattenkvarn vid en kvarndamm. Kvarnens hjul snurrade inte. Vattnet rann ner i en ränna, bredvid hjulet. Han gick runt om dammen och förbi huset, tills att han kom fram till en liten kyrka, eller ett kapell. Där stod det på en skylt med handmålade bokstäver:

”Kristins Hemliga Trädgård och Tummens Lekplats”.

Mich gick förbi den lilla kyrkan dit muren tog slut. Där nere kunde han se en stor sjö, med ett gammalt förfallet båthus.

Tittade han rakt fram, upp mot en kulle, kunde han se en annan skylt:

”SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter” och under den, skylten: ”Välkomna till Framtiden”.

Kunde mannen som stod där borta vara Johan och vid hans sida, Ylva?

Mich skrattade och log. Han blev så förvånad över att se dem i verkligheten!

SLUT

Annonser