Människorna i rymden.

Efter kolonialismen och kolonisationen av länder, riken och folk långt borta, återstod de sista uppgörelserna med det Första och det Andra världskrigen.

Det kalla kriget bestod av både kärnvapenupprustningen och terrorbalansen, men också av rymdkapplöpningen, mellan USSR och USA. USSR var först med att resa ut i rymden. USA var först på Månen.

Människan och mänskligheten stod än en gång i centrum för sin egen beundran och självförhärligande. Nu var det bara de andra planeterna i Solsystemet, galaxerna och stjärnorna ute i universum som skulle erövras och exploateras!

Den överlägsne härskaren, riket och landet, var den som hade makten till att bruka de flesta, starkaste, kraftiga och största kärnvapnen. USA intog ledarställningen, när Warsawapakten föll, Berlinmuren raserades och Perestrojka skulle ersätta den gamla ryska byråkratin med västerländsk handelspolitik.

Terrorbalansen bestod av att kunna hota omgivningen om repressalier. Hjältekonungen var därmed död. Att förlora och dö i strid, blev meningslöst, när det inte längre skulle finnas någon som kunde sakna, spilla sina tårar, bygga statyer och monument över en sådan mäktig man med storslagna idéer.

Därmed tog historien slut.

Barn och ungdomar växte upp med det ständiga hotet om ett kärnvapenkrig. Kriget var inte någon dom från en högre makt, en rättvis Gud, en bestraffning över människornas ondska eller de synder de begått eller misstänktes ha begått. Mänskligheten och människorna kunde inte lägga skulden på några andra, än sig själva. Den vanligaste uppfattningen var att om inte den ena partnern skulle fortsätta att upprusta, skulle den andra partnern med en gång få ett militärt och psykologiskt övertag.

I början av det 30:nde århundradet hade USA och Ryssland planer på att alliera sig mot Kina och Indien. Sannolikt kunde Indien och Kina få stöd från Arabvärlden och Afrika, men kanske också från Australien och Oceanien. USA räknade samtidigt med stöd från NATO, Sydamerika och länderna i närheten av Arktis.

Många av neoluddisterna levde kvar i tider från då testosteronet och adrenalinet härskade i männens artärer, vener, signalsystem och synapser.

Män i exklusiva kostymer, diskreta men eleganta slipsar, vita skjortor, strikta byxor med pressveck och skor som varken tålde regn, lera, snöoväder eller kraftig torka, klädde deras välmanikurerade fötter.

I sinnevärlden befann de sig i lounger, hotellvestibuler, utanför konferenssalar eller till och från en taxi eller limousin. I deras idealvärld befann de sig bland Lucys släktingar och sällskap, ute på den afrikanska savannen, för över tre miljoner år sedan. Där beskrev de hur att:

”Männen skulle förstås döda för att få de vackraste kvinnorna på jorden. Med dem skulle de sätta nya barn och människor till makten. De skulle kunna underkuva sig andra människor och djur, för att få dem till tjänare, slavar och lydiga och lojala undersåtar.

Alla de övriga skulle motas bort och tvingas till flykt, för att det segrande folket skulle få det bättre och leva i njutning, bekvämlighet och en tillfredsställande tillvaro.”

Så hade det varit och det hade nog kunna förbli så ett tag till, om inte både Sovjetunionen och USA trappat upp i kärnvapnens terrorbalans och kapplöpningen ut i rymden, med målet att landa på Månen.

I teveapparaterna hemma i medborgarnas vardagsrum dansade Rymdpatrullen till framtidens lite monotona, minimalistiska atonala musik.

I framtiden skulle alla vara konformistiskt klädda i strama och glittrande kläder och stövlar, av syntetmaterial, plast, glittrande silver, metallfolier och astronfiltar. Det var en helt antropocetrisk miljö, människoanpassad, klinisk och välordnad. Den mänskliga faktorn skulle en gång för alla vara bortrationaliserad.

Djur, känstefolk och annan servicepersonal, var utbytt mot apparater och automater som omedelbart, utan att ens ha blivit informerade, tillgodosedde människornas impulsiva och nyckfulla behov.

Den gamla regeln rådde fortfarande:

”En maskin kan aldrig ha fel, om det inte är en människa som har programmerat den fel”.

Alla sådana visioner och gestaltningar hade Johan, Turid och Ylva vuxit upp med. Det var först nu, där ute vid Dreva Bruk och när Johan såg det som skulle bli till SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter, som han väcktes ur sin dogmatiska slummer.

Bakom honom stod Axel och Sophie von Drevas herrgårdsbyggnad. Bredvid den fanns järnbruket, med smedjor och förrådsbyggnader. Alldeles i närheten hade invandrade valloner överfört sina kunskaper och erfarenheter om hur det svenska järnet skulle smidas och hanteras.

Alldeles framför honom stod en byggnad som såg ut som ett Pentagon, i miniatyr. Strax till höger om den, söder om Enköping och alldeles ovanför Mälarens strand, fanns bonden Gustaf Bloms bondgård. Där hade han och hans familj, släkt och anfäder bott i flera hundra år. Mellan Bloms hembygd och Dreva Bruk, från 1600-talet, höll nu familjen Frånlandsvind på att utforma och bestalta framtiden.

De hade tidigare funderat över varför framtiden så ofta gavs en anda och upplevelse av strikt ordning, militärisk disciplin, uniformer, honnörer, medaljer och gradbeteckningar. Borde inte någon eller några redan nu inrikta sig på en civil, civiliserad form av rymd?

Utgick man inte fortfarande ifrån att de som bodde och levde ute i rymden, när de så ville och önskade, skulle kunna återvända till Tellus och sitt vardagsliv där?

Det var just denna tanke som Johan formulerade och kallade för: ”Språnget!”

Annonser