När hemdatorerna kom in i människornas hem, i slutet av 1900-talet, blev en science fiction-författare med namnet William Gibson berömd för sitt begrepp ”cyberspace” eller ”cyberrymden”. Det skulle dröja många år till, innan begreppet fick det omfånget som funnits i Gibsons romaner. I cyberrymden var allting möjligt. Den virtuella verkligheten kunde överträffas bara av den genetiska. Filmer som ”Jurassic Park” kunde visa för publiken hur det skulle bli möjligt att uppföra en djurpark ute på en ö, där det skulle finnas nutida levande versioner av de gamla urtidsödlorna.

Stamcellsforskningen och experimenterandet med ”cyborger” eller cybernetiska organismer, gavs utrymme av riskkapitalister och vetenskapsmänniskor som ville komma längre än Victor Frankenstein, i Mary Shelleys science fiction-roman om Frankensteins monster, eller den moderne Prometeus. Varför skulle en kvinna bära på ett foster i sin livmoder i nio långa månader, när barnet kunde bildas i en ”äggkläckningsmaskin” inklusive genetiskt designad personlighet, perfekt immunförsvar, näst intill obegränsad begåvningspotential och förlängd, om inte evig, livslängd? En övermänniska som skulle fungera som gudar eller messiasgestalter, in i människornas förväntanshorisont.

Men vad skulle människorna själva göra, i sina liv, när verkligheten fanns i digitala, högupplösta versioner i datorerna, maskinerna utförde allt arbete och övermänniskorna fixade allt övermänskligt och oöverskådligt? Vad skulle de levande varelserna hitta på, i ett evigt pågående Paradis och Utopia?

Annonser