Människorna hade ju i alla tider delat in sig själva och varandra i två motsatta eller motstridiga läger. De själva var de goda, de anpassade, de som kunde tala så att man begrep och förstod. De andra skapade problem, var ondsinta, missförstod, var i vägen, lata, hänsynslösa och respektlösa. De första ville man vara och umgås med. De andra ville man ha bort och undan. De fick gärna försvinna, för alltid.

   Ja, men med maskinerna, sa Mich, blev det annorlunda. Det var neoluddisterna som kom först, sen uppstod neoidealisterna. Det hade alltid funnits de som reste och som gav sig av och de som stannade kvar, för att fortsätta att leva som förut.

   Jag gissar att neoidealisterna var de som reste iväg, medan neoluddisterna var de som stannade kvar.

   Ja, i bibeln sades ju att Kain var nomad, medan brodern som han mördade, Abel, var bonde. Jorden räckte inte till att brukas av alla. De som inte var starka nog att strida för sin jord, sitt hem och sin mat, blev tvungna att ge sig av.

   Jag gissar, sa Zanna, att de som stannade blev De Goda och de som reste iväg, blev De Onda.

   Ja, om de verkligen var onda och elaka, vet vi förstås ingenting. Det kanske de var? Eller så måste de förlita sig till det som de fann på vägen. De kunde bli tjuvar, rövarband och mördare, men de kunde också bli till uppfinnare, upptäckare, handelsmän, affärsidkare, gårdfarihandlare, spelare och lärare. Det som de hade, måste de ha i huvudet. På sätt och vis var det därför som de blev till idealister och senare neoidealister. De reste med lätt bagage, för att finna det som de sökte efter, på vägen, under resans gång.

   De andra, de som stannade, var ett med sin egendom. De var jordbundna och allt det som de ägde och hade, fanns där de bodde och levde.

   Javisst. Det var därför som de blev ludditer och senare neoluddister. De ville ha det som förr, när de fortfarande visste vad de hade, men inte vad de skulle komma att få. De var vana vid att arbeta med sina kroppar och muskler. Arbete med huvudet och med hjärnan gav de inte mycket för. Därför kom maskinerna för dem som en skräckfylld överraskning. Det mekaniska, synliga och påtagliga klarade de av. När det kom till det elektroniska, det digitala, virtuella och osynliga, kände de sig dumma, oförstådda och till och med föraktade. De hade ju i alla tider fått lära sig att det var de som hade satsat rätt, när de stannat kvar, istället för att överge sin jord, mark och egendom.

Annonser