Men, sa Zanna, hur var det med kvinnorna? Stannade inte de kvar, de med? De behövdes väl hemma på gården och för att ta hand om alla barnen? Och de gamla, föräldrarna?

   Det där vet du säkert bättre än jag, sa Mich, eftersom du är människa, kvinna och från Tellus. Jag kan bara berätta om vad jag har läst och vad jag tror? Vad tror du?

   Får tänka lite först… Jo, så här tror jag att det var! Människorna levde ju i byar. Det var långt till större samhällen och till städerna. De större städerna reste man kanske en gång i livet till, om ens det. Världen bestod av det man såg och det man upplevde, där man bodde, i stugan eller gården, i byn, i hembygden och på landsbygden. Någonting annat fanns inte. Det fanns ingen orsak till att läsa geografi, biologi, fysik, kemi eller matematik, om man ens kunde läsa och skriva? Kanske att man kunde skriva sitt eget namn. Fanns det ingen post, kunde man ju inte heller skicka några brev? Och till vem då? Man kände ju inte någon, någon annanstans i världen? Dem man kände, fanns omkring en, tills att någon gick bort och hädan.

   Men kvinnorna reste väl?

   Jo, kanske till marknaden, eller om de hade någon fästman. Eftersom gården skulle ärvas av den äldste sonen, skulle kvinnorna, döttrarna, giftas bort om de inte var hemma för att bli pigor och se till de gamla eller barnbarnen. Blev de med barn utan att vara gifta, kunde de bli bortmotade. Då återstod att finna någon man att gifta sig med, trots att de var med barn. Eller, senare, att de reste in till städerna för att få arbete som pigor, i något utskänkningsställe, gästgiveri, eller som slinkor, på gatorna. Många av dem riskerade att bli sjuka eller att svälta eller frysa ihjäl. Någon socialhjälp fanns ju inte.

   Ja, och när maskinerna kom in i fabrikerna, blev många män arbetslösa. De hade ingen utbildning till att arbeta med maskinerna. Arbetet ute på landsbygden hade tagits över av livsmedelsindustrin, med stora odlingar, datorer och maskiner som såg till djur, växthus, trädgårdar och bevattningssystem. De gamla traktorerna och skördetröskorna ersattes av förarlösa maskiner som styrdes av datorer, inne på gårdens kontor och kontrollrum.

   Tidigare hade det varit de unga männen som flyttat in till städerna och fabrikerna. Nu blev det istället en brist på flickor och kvinnor. Inom serviceyrken och hushållsnära tjänster, föredrog arbetsgivarna kvinnor. Männen ville inte utföras traditionellt kvinnliga yrken, som att ”torka gamla i röven”, ”mata skrikande ungar”, ”mota tokar”, ”tjäna piga i nån annans hem” eller ”stå med mössan i hand” för att förödmjuka sig för nån ”stroppig snålvarg”. Hellre fria hemma på gården, på a-kassa och för att jaga och fiska, eller guida turister. Där kände de sig hemma, trygga och säkra.

   De kunde, undrade Mich, men ville inte arbeta och göra rätt för sig?

   De tyckte väl, sa Zanna, att de hade sin gamla gård att ta hand om och sköta, så länge det gick? Vem skulle ta över, efter dem? Deras barn och barnbarn bodde redan i städerna och trivdes med stadslivet och bekvämligheten där. Vad skulle de kunna tjäna så mycket pengar, där ute i ödebygden? Där fanns ju varken bussar eller några affärer? Där gick det inte ens att koppla upp sig, med datorn!

Annonser