Ord och begrepp som varit meningsfulla och betydelsefulla på Tellus, blev långsamt allt abstraktare och svårbegripligare. Det kunde vara ett sådant enkelt ord som ”trä”. Ute i rymden, i rymdsamhället, växte det inga träd. De hade kanske något enstaka föremål i sitt hem som var gjort av trä, eller som var en imitation av trä, men de flesta antog att det var en slags plast, eller legering. ”Trä” fick med tiden bara betyda: gammalt material”.

   Vad är det där gjort av, kunde någon fråga.

   Jag vet faktiskt inte. Det kanske är trä?

   Ser trä ut så där? Det visste jag inte!

   Inte jag heller, men, vad skulle det annars kunna va’?

   Vet inte. Plast?

   Kanske det. Det kanske är plast, ändå…

Bilar som rullade runt på de små, smala stigarna ute vid rymdhusen, fanns det förstås inga. Det fanns inga sträckor som var så långa att man inte kunde gå. Äldre kunde åka med permobil, som snart kallades för bara ”bil”. Annars var bilar de förarlösa rymdfarkoster som man kunde använda för att ta sig en tur ut i rymden, bara som en avvikelse från vardagen, eller för att man råkade vara lite mer äventyrligt lagd. Unga män ville gärna delta i spaningsarbete, efter asteroider eller meteoriter som kunde användas till byggnadsmaterial.

På planeten Mars hade man redan startat med gruvbolag, för att finna nya metall- och mineralfyndigheter. Det var en stab av människor som var där för att kontrollera projekteringen. Annars var det maskiner som utförde allt arbete.

Planetariet, eller planetarierna, som fanns på gångavstånd i varje rymdsamhälle, utgjorde, vid sidan om hemdatorerna och drömmaskinerna, rymdbornas förskolor, skolor, högskolor och universitet. Det fanns inte längre något praktiskt eller fysiskt arbete. Det utförde maskinerna. Teoretiskt arbete, som planering, konstruktioner och funktionell forskning, använde människorna Artificiell Intelligens till, i robotar, datorer, nätverk och sammankopplade arbetsminnen. Det var också de som tillförde irrationell information till drömmaskinerna.

När det inte hände så mycket i närmiljön, inga konflikter inom familjen, med släktingar, vänner eller grannar, fanns det ingenting att reagera emot eller att avreagera sig på. Risken fanns då att människorna skulle börja frukta vanföreställningar och vidskepelse. Fanns det inte verkliga faror, så fungerade den primitiva reptilhjärnan så att det ändå, någonstans, på något sätt, måste finnas något farligt, fruktansvärt och fientligt. Fruktan för det okända måste finna en förklaring till dess egen, annars så, irrationella funktion.

Därför försågs drömmaskinernas minnen med sådant som människorna kunde frukta och bekämpa i sina drömmar. Som mardrömmar stred de mot utomjordingar, drakar och demoner, för att komma tillbaka till verkligheten i rymdbostaden, utmattade men med en upplevelse av mod, kampvilja, stolthet och förstärkt självkänsla.

I SpåRätt Ministralens kontrollpaneler kunde personalen följa de samhällsmedborgare som behövde mer och mer av adrenalin, för att stå ut i sin vardag. Det var sådana som, förr eller senare, kunde gå över styr och bli till problem, även i verkligheten. Medan sådana människor befann sig i sina drömmar, i drömmaskinerna, kunde de balansera upp de signalsubstanser som höll på att dra iväg, med dopamin, serotonin eller oxytocyn. Ändå var det på den säkra sidan att fortsätta att följa utvecklingen hos sådana individer. Det kunde ju vara en ny slags skada eller sjukdom, en genetisk avvikelse eller mutation, som även kunde påverka eller smitta omgivningen?

Annonser