Alla människor var ute i rymden frivilligt. Det fanns ingen som blivit tvingad. Snarare tvärtom. De som inte ville åka iväg ut, valde antingen att bo kvar på någon avlägsen plats på jorden, eller att flytta till de neoluddistiska territorierna. Det fanns en reserv att ta av, om SpåRätt plötsligt villle lätta på reglerna och även släppa upp dem som var lite egendomliga, egensinniga eller småkriminella.

Outspace fanns det varken några flyktingläger eller karatäner. Allt sådant sköttes nere på jorden. Där var det lättare att inte släppa upp alla, utan att begränsa antalet vid grindarna. Barn, ungdomar och gamla slussades till en annan upplastningsplats, än de friska, vuxna. Det var för att de skulle genomgå fler tester, men framför allt för att kunna bemöta deras behov av hjälp och stöd, för att en gång för alla, lämna och överge Tellus. De skulle, om de ville och önskade, kunna få bo hos sina anhöriga, eller i ett speciellt anpassat boende, ett barn-, junior- eller seniorboende, inte så långt från de övriga.

För barnen blev det mer likt kindergarten, daghem, kolonier eller lägervistelser. De äldre, ungdomarna, hamnade i internatskolor, där de testades för att bli utvalda eller uttagna till specialistutbildningar. De äldre kom till seniorbostäder eller liknande gamla ålderdomshem, där det ingick mycket av aktiviteter varje dag. Man tränade sina hjärnor och kognitionen, men också höll konditionen igång, muskler och leder mjuka och rörliga och en näringsrik kost med reducering av salt, kolhydrater och framför allt socker och alkohol.

SpåRätt ville inte försöka omskapa människorna från att ha varit njutningssökande och lustsökande hedonister, till att bli moralistiska puritaner, nykterister och hälsokostare. De som inte kunde eller orkade vistas inne i drömmaskinerna, kunde få depåer där de själva bestämde mängden av signalsubstanser och syntetiska droger, för att uppleva avslappning, avkoppling, vila, njutning, lust och inspiration.

Annars skulle säkert inte alla stå ut med det livet Outspace, som kunde bli lite långtråkigt och monotont. Det var inte så lätt att varje dag finna på något nytt att göra?

Outspace hade människorna delat in sig i nya grupper, sammanslutningar, läger och gemenskaper, av ”vi” och ”dom”. Det verkade vara något helt naturligt och normalt för den mänskliga arten; att jämföra sig med andra, för att tävla, konkurrera, söka sig en ställning och en status, för att avancera och hävda sig till några andra.

SpåRätts expertgrupp av socialantropologer kom fram till att denna andra grupp av ”de andra” eller ”dom som inte är som oss”, inte behövde finnas i verkligheten. AndroArt hade arbetat med de första prototyperna av drömmaskiner. Sedan blev det virtualisterna, som från början var en liten religiös sekt som sökte livets djupare och svårare frågor, ute i den virtuella rymden och verkligheten. De, virtualisterna, nyanserade och tillverkade program, upplevelser, miljöer och fiktiva berättelser, som människorna använde, modifierade och gjorde om till sina egna sagor och skrönor om livet utanför ramverket.

Det hade börjat med metafilmer, science fiction-filmer och fantasyfilmer, som ”Måndag hela veckan”, ”Fjärilseffekten”, ”Adalines Ålder och äldre filmer som ”Blade Runner”, ”Matrix” och ”Truman’s Show”. Människorna kunde uppleva hur deras värld, vardag och verklighet ifrågasattes och ingick i en större abstraktare värld, som i filmerna om ”The Cube”.

Det kunde verka tillkrånglat effektsökeri från början, men vad skiljde verkligheten från fantasin? Gränsade de två områdena till varandra, eller ingick de och överlappade varandras gränser?

Virtualisterna satte upp ett antal villkor för hur drömmaskinerna skulle kunna fungera. De skulle först och främst ge människor en god fysisk och psykisk hälsa, utan att de ”freakade ur”, blev förvirrade eller skrämda. I drömmaskinen måste det finnas sådana filter och spärrar som hindrade människorna från att överlasta sina hjärnors resurser.

De skulle lika gärna kunna uppleva hur de satt med sina familjer eller grannar för att spela bridge, ute på verandan eller på dagcentret, till att göra en safari i Afrikas vildmark, titta på Niagarafallet eller gå en kurs i Creative Writing.

Så lite som möjligt skulle förstås kunna anknytas till jorden och Tellus. Det vore ju inte så bra med att människorna drabbades av nostalgi, sjuklig hemlängtan, och bara drömde sig tillbaka till jordelivet, ”förr”, än att trivas med det som var, här och nu.

Annonser