Både Joe och Mary var av själ och hjärta neoidealister. De hade tidigt tagit avstånd från neoluddismens ständiga återgång till det som funnits förr, utan att djupare gå in på när detta ”förr” hade ägt rum.

Mary och Joe var troende, men inte med någon barnatro eller en Jultomte som Gud, som man bad om tröst, önskade allas väl, att världen skulle vara god och om man varit lydig och snäll, skulle man, förr eller senare blivit belönad.

   Om en daggmask, sa Joe, varit snäll och god i hela sitt liv, kommer ändå en dag en koltrast och rycker upp den från jorden, för att mata sina ungar med.

   Och en vacker blomma kan, tillade Mary, glädja många som tycker om växter inomhus, i växthuset, eller i trädgården, men det vet antagligen inte blomman något om. Den blommar för att den nytt fram till det stadiet i sin utveckling och på året.

Det som förenade dem i deras tro var också orsaken till att de blivit neoidealister och snart skulle välja att flytta ut i rymden:

   Vi tror på ett större sammanhang, sa Mary.

   Ja, sa Joe, där inte arten Människa är störst och allénarådande. Det finns både lägre och högre ordningar, som vi människor aldrig kommer att rå på. Därför tror vi att människorna kommer att bli mer ödmjuka, ute i rymden. Inte i underkastelse, självförnekelse, självrannsakan och självuppoffring.

   Nej, om hela mänskligheten, som neoluddisterna är inne på, skulle offra sig själva för att bevisa att de är bättre än alla andra, på jorden och i rymden, vad skulle då bli kvar? När de alla redan har offrat sina liv, vilka finns då kvar att ta över, som inte kommer att begå samma misstag igen?

Annonser