Mich bygger en Space Opera.

För att få ordning på anteckningarna, bilderna och konstruktionerna inifrån drömmaskinen, sökte han efter överblivet material som inte skulle kasseras och återvinnas. Nu var det ju så att SpåRätt höll räkningen på allt som gavs ut. Det som sändes tillbaka skulle i exakt vikt visa på samma som det som sändes in. Nu visste Mich att så exakt kunde verkligheten aldrig bli. Även den digitala tekniken var, på ett eller annat sätt, ofullständig, oprecis, inexakt och otillräcklig. Ingen vetenskapsmänniska, matematiker eller logiker hade varken kunnat bevisa eller förklara varför det alltid uppstod en avvikelse, även om den kunde ses som betydelselös eller bara som några futtiga decimaler långt från decimalkommat.

För att klara av sitt långsiktiga arbete, måste han först räkna ut och samla in de små bitar som inte gav någon mätbar effekt, på vågen eller med andra mätmetoder.

Det mesta av den lilla mängd som än så länge användes som engångsmaterial, blev till utfyllnad i väggarna till rymdbostäderna. Många material tillsammans kunde vara svåra att få ihop, till stabila former, men de gav en bättre hållbarhet, just därför att om ett ämne slogs ut, kunde ett annat ämne hålla stången.

Vad var Michs egentliga vision, med sin Space Opera?

Såsom andhryb ville han ju komma längre. Längre bort från Tellus. Längre in i rymden. Djupare in i det okända, oändliga och eviga. Även om det inte skulle finnas något slut, eller en slutstation, måste det vara andhrybernas uppgift, efter mänskligheten, att kunna avgöra och bevisa att universum verkligen var utan ände. Andra bevis kunde medföra att universum bestod av flera universa, likt cellerna i en större kropp. Att ett universum eller flera olika, dessutom kunde ha många andra dimensioner. Människorna hade börjat med den första dimensionen, som kunde ses som en punkt eller en prick, utan sträcka. Den andra var en rak linje, mellan två punkter. En linje utan någon som helst bredd. Med den kunde man mäta avståndet mellan de två punkterna. Den tredje dimensionen gav rummet. I den dimensionen kunde sträckan och linjen ha en bredd, som om man drog ut linjen till att bli ett golv. Men golvet kunde också ha en höjd. Därmed fanns de tre dimensionerna i längden, bredden och djupet. Den fjärde dimensionen angavs vara Tiden. Den tid det tog för något att färdas sträckan från A till B. Vad kunde det mer finnas för dimensioner, ute i rymden?

Tiden, tänkte Mich, kunde uppfattas på många olika vis. Tiden under Medeltiden, i Europa, upplevdes helt säkert inte på samma vis som under Modernitetens 1900-tal.

Mich tänkte sig tiden som ett antal bilder, staplade eller vid sidan om varandra, så att den ena bilden täckte den andra bilden. Från den ena bilden kunde åskådaren eller tidsresenären göra ett hopp, men bilderna kunde också vara som av gelé eller ett mycket mjukt glas, där resenären kunde passera genom flera bilder, eller till och med föra över en bild till och in i en annan. Tidsresenären, eller resenären i drömmaskinen, som i Michs fall, kunde påverka händelserna i de olika bilderna. Det var som att skanna, klippa och klistra, montera eller göra collage av flera bilder, motiv och deras innehåll, samtidigt.

Det var denna samtidighet som utgjorde det svåraste att kopiera eller imitera, i drömmaskinens inre. Det var färden som var resan värd, men hur kunna skildra en förändring, i allt det som annars verkade så ständigt, stadigt och stabilt?

Annonser