Andhrybernas arbete på Tellus.

Andhryberna var säkra på att neoluddisterna skulle anfalla och attackera dem. De skulle bara invänta rätt ögonblick.

Andhryberna var där för att göra det som människorna inte klarat av. Först och främst göra sig av med allt skräp, sopor, avfall och överblivet av farligt och ohanterligt material. De var obevekliga med sina bulldozers och skövlingsmaskiner, för att muddra, rensa, röja och mala ner, så mycket som möjligt. Det värsta av avfall från kärnkraftverken, skickades i stora behållare ut i rymden, så långt bort att det inte skulle hamna i en omloppsbana kring Tellus eller Månen.

Det som neoluddisterna fört med sig till deras territorier i Australasien, Oceanien och Sydamerika, fick de behålla där. Ändå kunde de inte låta bli att skicka över pråmar, lastfartyg med containers med sopor och avfall till andhrybernas stränder och land. Det verkade tillhöra deras natur att när problemet inte längre syntes, så fanns det heller inte.

Stridigheterna mellan neoluddister och nostalgister ökade. Neoluddisterna ville samla och spara absolut allt från förr. Nostalgisterna ville begränsa sig till det som det fanns något värde i, från minnen, upplevelser och de bästa highlightsen på jorden. Nostalgisterna ville visa upp:

   Så här bra hade vi det, när livet på Tellus var som bäst!

Det var alltid då som stridigheterna började. Då de blev oense om när det varit som bäst? Eftersom neoluddisterna var en äldre och anrikare tradition och generation, ville de gärna visa upp sådant som var förlagor från idéer som kommit till, förr.

Nostalgisterna menade att allt sådant ”bråte” bara skulle ta en massa plats och utrymme. Det var bara, menade de, sådant som verkligen haft betydelse, när produkten, varan eller tjänsten, inte kunde förbättras, utan att förstöras.

Neoluddisterna samlade allt det gamla på högar, soptippar och skrotupplag. Tids nog skulle de gå igenom det, klassificera, artbestämma, definiera och förklara.

Nostalgisterna tog vara på det som såg vackert och värdefullt ut. De kunde hänföras över ett gammalt ånglokomotiv, putsa och feja, till det var glänsande snyggt, för att så fråga varandra vad det kunde ha använts till?

Det var inte andhrybernas, ellekarnas, människornas eller SpåRätts avsikt att helt och hållet lämna neoluddisterna åt deras öde. När de flög över dem i sina flygande bilar och drönare kunde de lämpa av tankar med rent och friskt vatten, matpaket eller filtar och kläder. Det var av omtanke, men neoluddisterna hade ändå valt själva, att inte överge Tellus och flytta ut i rymden.

Andhryberna satsade allt arbete på att försöka återställa planeten till hur den sett ut en gång, för över tre miljoner år sedan, för Människan och hennes första anfäder och anmödrar. De rev upp gamla rötter, grävde sig ner till källor som sinat och öppnat upp för att himlen och solen åter skulle kunna ge värme och syre åt djur och växter. Det skulle ta tid, men andhryberna var långsamma och tålmodiga. De började på nytt varje dag, var de slutat dagen innan.

Annonser