Med den information som de samlat om arten Homo sapiens sapiens, var det inte mycket som tydde på att arten någonsin skulle uppstå igen. Snarare att någon annan typ av apa skulle ta över, eller något av människornas sällskapsdjur, som Hunden eller Katten?

Alla de nu levande varelser som levde efter sin egen förmåga på andhrybernas mark, eller som neoluddisterna tagit med sig till deras nya länder, stater, nationer och hembygder.

Neoluddisterna fick nu återuppleva det som de sagt sig beundra så länge, att ”slita i deras anletes svett”. De hade inga riktiga maskiner och de som de hade tillgängliga, visste de inte hur de fungerade, eller hur de skulle reparera dem.

De hade levt bekvämt och behagligt i Modernitetens alla maskiner, automater, robotar och datorer. Nu visste de inte ens varifrån de skulle kunna hämta sin elektricitet?

Alla hade inte handen i tummen. Det fanns många av dem som haft egna bilverkstäder, arbetat i mekaniska verkstäder, varit hantverkare, svarvat egna maskindelar och lärt sig från far, farfar och farfars far, hur en slipsten ska dras.

Det som de ofta saknade, var det som funnits och verkat där emellan. De hade haft nycklar, hylsor, sprintar och spärrar, för att hålla alla delarna på plats. Innan de kommit på hur de skulle lösa problemen, var de tvungna att använda gamla redskap och verktyg. De var lätta att förstå, krävde mycket muskelkraft och tålamod, för att bli klar före kvällen.

Någonstans i Sibiriens utkanter levde fortfarande Berndt med sin Elisabet, numera vana och hårdföra att försvara det som var deras. Det hade de gjort flera gångar om, både med handgripligt våld och med vapen.

Då och då dök de upp några fattiga stackare som behövde hjälp mat, kläder och värme. De första dagarna brukade det gå bra, men så blev de friskare, mådde bättre och ville ha mer och bättre, gärna på Berndts och Elisabets bekostning. Eftersom det inte bara hänt en gång, utan flera. Hade de utvecklat en strategi för hur de skulle klara av sådana inkräktare. Berndt hämtade sitt gamla gevär, riktade det mot dem och beordrade dem till att:

   Ge er iväg! Finn ert eget ställe! Här har ni ingenting att hämta!

Vanligtvis gav de sig iväg, men så gott som var gång, försökte de överfalla och överrumpla Berndt och Elisabet, när de trodde att de gått och lagt sig, för att sova, på natten.

Då låg Berndt och Elisabet fortfarande i beredskap. Frågan var inte om, utan var de skulle göra sin första attack. Ingen hade ju för avsikt att tända eld på gården. Då skulle de ju förstöra just det som de var ute efter att ta. De hade troligtvis inga vapen, antingen något spjut med vass spets, eller bara enkla påkar av trä. Alltså måste de försöka överrumpla dem, när de låg och sov.

Elisabet och Berndt gjorde som vanligt, varje kväll. De hade gömt sängkläder bakom ett skåp, för att ligga på lur. På deras båda sängar hade de bäddat och lagt kuddar, för att det i mörkret skulle se som om någon låg där.

Elisabet kunde höra några väsande röster och brädorna i golven som knakade. När de främmande kom in i rummet, siktade Berndt på den störste av dem med sitt gevär, och sköt. Då blev det liv och rörelse. De övriga sprang ut och Berndt och Elisabet efter, med klubbor och knivar. Där ute hade Berndt förberett med molotovcocktails, för att skrämma bort de ytterligare, bort från gården. Den skjutne låg kvar inne i sovrummet. De drog ut honom på gårdsbacken om ställde upp hans blodiga kropp mot en upprättstående stock. Efter att ha sett sig omkring och med sina facklor lyst upp mellan uthusen och ladan, gick de och lade sig igen. Det hade hänt att det kommit ett annat anfall, men det var ofta mera uppgivet och missmodigt. Där levde Elisabet och Berndt kvar i sin egna version av neoluddismens värld.

Annonser