De hade tröttnat på att invänta domedagen. De gillade varken drönarna från SpåRätt, eller de neoluddistiska helikoptrarna. Allt de önskade, var att få bli lämnade ifred. Klara sig skulle de säkert göra. Om inte, så vad gjorde det? Hellre bo i gården, nära naturen, med djuren och fågelsången var morgon, än att tvingas upp i rymden, eller att bo trångt och eländigt i ett flyktingläger.

SpåRätts drönare stannade till någon gång, bara för att kontrollera att allt var bra med dem. De blev bjudna på en kopp kaffe, språkades vid en stund, för att drönaren någon halvtimme senare gjorde en gir bort mot SpåRätt Eurasia.

Andhryber kunde också komma på besök någon gång, men det var mest för att ställa frågor om hur Berndt tillverkat och reparerat saker från förr. Andhryberna var vänliga och trevliga, men samtidigt distanserade och utan den nyfikenheten som människorna brukade ha. Andhrybernas uppmärksamhetsgrad och vakenhetsgrad var ändå så hög, att de inte behövde utföra det kroppsspråket för att kunna visa det.

Annonser